Charbel

Jag vill inte att folk ska tro att jag är en tjuv som går runt med kofot och kniv hela dagen lång…

Jag vill inte att den som precis ska passera mig går över gatan för att slippa mig…

 

 

Jag vill inte längre vara ett hot för människor eller bli tagen som en idiot…

Jag vill bli tagen som en vanlig människa, där jag har grundlagen klar för mig ” behandla andra som jag själv vill bli behandlad”.

 

Jag vill inte att pappor och mammor ska peka på mig och berätta till sina barn att de ska akta sig för onda mig…

Nej jag vill tvärtom, jag vill att både vuxna och barn ska säga ”titta på goda han”

 

Jag vill sluta känna mig tom, och sluta ha bråttom så fort någon tittar på mig…

 

Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv, där det var innehållsrikt både i kärlek och trygghet…

Jag vill ha tillbaka mitt hem, och hela min släkt…

 

Jag somnar nätterna med tårar i ögonen, om förhoppningen att jag ska vakna nästa morgon och allt detta är sant,

där min dröm slagit in och jag blir väckt av min egna familj…

 

 

Jag vill av hela mitt hjärta att min mor och far ska finna varandra som förr,

och att de kan hålla sams inför sina barn … det hade gjort mig otroligt glad…

 

 

Jag vill vakna upp på min säng och sluta hamna i situationer där jag får låna någon annans hem.

jag vill börja om egentligen från dag ett, där skolan skall vara prioritet nr 1…

 

 

Jag vill säga förlåt till alla människor där sår har uppstått för att jag varit brutal och respektlös…

Förlåt, förlåt till er som läser detta och förlåt till er som ej läst mitt rätta…

 

 

Min storebror, jag vet att du gjort allt i din makt för att jag ska sluta gå denna krokiga väg…

Jag vet att du vill mitt bästa, men tvärtom, jag har varit den värsta…

 

Min lillebror, jag önskar att du inte såg mig som en förebild, för det enda jag gjort är att snacka skit och visat på ett fel liv…

Mamma, jag vet att jag gjort bort dig och givit dig massor med huvudvärk… Jag önskar verkligen att du kunde känna stolthet över din son, men jag har mig själv att skylla efter all den fylla…

 

Jag önskar att vi kunde bli en familj igen där vi kunde åka på en liten tripp eller en enkel picknick…

Jag önskar att jag slutade skämmas varje gång jag hör mitt namn…

 

Och jag önskade att jag slutade va orolig så fort det ringde på min lur och det var skyddat nr…

 

Jag har ofta undrat vart allt gick snett, och många svar har jag sett…

 

Men jag kan inte sätta finger på vart leken började, men till er alla där ute vill jag säga:

Ni har inte sett mitt rätta jag, jag är godhjärtad men jag behöver hamna i rätt sammanhang...

Jag vill att detta ska ta slut, men vet inte vart första steget är, kanske är det att ge upp allt och lämna in sig själv för att kunna få ett normalt liv tillslut …

Han tog ut det över bara över dig, det är ju så mycket bättre vah?
Du kanske fick slagen men hur blev det med barnen?

Det ska jag tala om för dig, jag vet vad jag talar om…
Jag har sett hur män bönföll på knän till sina kvinnor för att de skulle tas tillbaka,
”en sista chans” löd orden blandade med gråtet…
Kvinnorna i sin förvirring tog tillbaka dessa män som satte skräck i deras hem.
Jag kunde aldrig begripa mig på varför, varför hon alltid tog tillbaka honom.
Hon dolde sina blåmärken för allmänheten för att undvika konflikten…

Jag ber dig, fråga mig hur jag vet allt detta!
Fråga nu vad som hände när han kom hem för att uträtta…
Du ville ju veta, så fråga mig om han gjorde mig illa!

-          ”Gjorde han dig illa?”

Nej, inte så länge för jag rymde från min mors hem när jag var 13 år ung.
Jag saknade henne innerligt och gjorde hembesöket impulsivt när jag blev 16 år…
Fråga mig vad som hände den kvällen, fråga mig vilket helvete som brakade loss

-          ”vad hände den kvällen?”

Han var där. Full, som vanligt.
Men det var inte som förr, jag var äldre och inte rädd för honom längre.
Nej nej nej.
Jag sa ifrån för en gångs skull! Fick upprättelse för mig själv men framför allt för mor som fått utstå mycket.
Tyvärr sluta inte sagan här, efterspelet blev till en missär.

Idag kan vi titta tillbaka på vår historia för att lära och se.
Idag kan jag sätta ord på känslor som många inte vet finns.
Idag  kan vi gå med ryggen fri med hjälp av terapi
Idag kan vi stå på egna ben och leva ett sunt liv…
Men detta är vad vi gjort med livet.

Vad har du gjort med ditt liv, tänk efter, fundera och reflektera !?!

Våra liv ser annorlunda ut, och även det har sin gång!
Vi är från olika platser av värld, där vi uppfostras utifrån den kultur som råder.

Är det inte då normalt att vi är så olika trots vår likhet som människa?
Du formas utifrån dem människor som finns i din omgivning,
och du så småningom lär ut din formgivning.

Du präglas av det som varit i din barndom, utan att din kan minnas det,
blev dina behov uppfyllda då du behövde bli mätt och bekräftad ?

Så är det för oss alla, tyvärr kan vi inte spola tillbaka bandet och se till det som varit.
Kanske bra för många av oss, men för vissa hade det givit så många svar på alla dem frågor man har.

Men även om du och jag växter upp i samma trakt med samma kultur och samma förutsättningar så kan vi ej förutsätta att våra liv ser likadana ut.

Varje liv är unik i sig, och varje människa har sin egna lilla grej.
Sitt eget sätt att ta in saker och ting, sitt eget sätt att uttrycka sitt levnadssätt i tankar och känslor.

Vi kan vara från samma hem, med samma kött och samma blod men ändå så olik utan logik

Det kan finnas situationer som uppstår då du tittar på mig där du inte alls känner igen mig,
Du tänker ”vem är denna skapelse och vad gör denne i mitt liv”

På samma sätt kan din medmänniska tänka om dig och det kanske är det som sammanlänkar er två.
Så lika men ändå olika, så olika men ändå så lika…

Mitt och ditt liv kan ha börjat samtidigt men med det garnteras att livet tar slut samtidigt…

Om du får va du och jag får va jag, hur skulle denna saga tillagas?
Men om du får va jag och jag får va du över en dag, förstå vilken grundlag som skulle skapas…

Om vi båda är du och båda är jag, hur skulle mynningen bli av sammansvetsningen?
Men om vi båda är oss och oss är du och jag, förstå hur änglalik detta par skulle bli…

Om en saga ska tillagas där grundlagen skapar mynningen så sammansvetsningen blir ett änglalikt par, ja då vill jag vara han som hamnar in din famn . . .

på den jorden går vi och på den himmelen skådar vi.

 

Är vi i öst eller i väst så görs det på samma sätt!

Vi är alla skapta av samma stoft, nakna som fosterbarn.
Vi alla kommer sluta på samma sätt, vissa blir uppklädda på dödsbädd!

 

Däremellan är vi alla bara människor, vi är barn till några och vi är vänner till andra.
Vi är i behov av dem äldre för att klara barnsben,
och de små liven klamrar sig fast hos oss när vi blivit äldre.

 

Vi alla har en kropp som kan se annorlunda ut, både i hudfärg också i form.
Vi alla har blod som rinner igenom denna kropp som behöver samma sömn oavsett lopp!

Vi alla har känslor som uppstår, när både tråkigheter och lycka genomgås,
där skratt och gråt finns nära tillhands.

 

Vi människor är av samma väsen, oavsett vilken status!
Vi är av samma sort oavsett om vi är import eller inte!

 

Mörkret faller på oss alla och dagen gryr till oss alla.
Naturen har sin gång med mig, som med dig!

Vattnet är lika nyttigt som luften och syret för mig, och för hela min omvärld!
Maten blir till föda för mig så som den är i den första och den sista världen!

 

Det enda två säkra ting som sker när ett liv skapas är att du föds till denna värld, och så en dag så lämnar du denna sfär.

 

Det finns en himmel och det finns en jord där vi alla bor . . .

 

Lite kort om bön:

Gud vill höra det du har på ditt hjärta och det du tänker på…
Han vill att du skall ha en vanlig dialog så som du och jag talar till varandra.
Samtalet skall vara naturligt och behöver inte alltid vara sammanhängande för det är just det du har på känn som skall sägas.

I Matt 11:28 står det ” kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila”

Detta är ett löfte som gäller alla, spelar ingen roll om man är liten eller stor, rik eller fattig, land eller ursprung, och framför allt så spelar det inte någon roll hur du levt ditt liv innan denna stund.
Jesus vill att vi bekänner det som oroar oss eller det som finns i våra tankar och sinnen.
Endast Gud kan ge oss människor vila, och det när vi lägger det som finns i våra liv i Hans händer.

Det står skrivet i Jesaja  65:24 (gamla testamentet) ”Förrän de ropar, skall jag svara, och medan de ännu talar, skall jag höra” .
Vad som menas med denna vers är att innan vi ropar/ber ger han oss sin nådiga vink och säger kom mitt barn kom. Jag vill att du bekräftar det jag redan vet finns i ditt hjärta och i dina tankar.

Och nu till sist:

Blir det för svårt för dig att be, så bed då denna lilla bön: ”Herre, lär mig att bedja”
Det är ingenting Gud hellre vill, Han som är bönens Ande.

Tack Herre för att jag får komma inför dig, allt med det jag har i mitt hjärta och i min hjärna.
Tack för att lilla jag får komma till stora Dig,
du som skapat både himmel och jord.
Tack för att du tog på dig alla mina synder på korset,
och tack för att jag får ett nytt och evigt liv med dig genom uppståndelsen.
Tack för att jag alltid kan komma till dig,
oavsett hur jag mår eller vad jag gjort för Du Gud är den ende som  består när allt annat förgår.
Jesus du känner hur jag mår, och jag ber om att du ska hela mitt inre,
alla de hål jag själv har skapat och alla de sår människor har ristat i mitt inre.
Jag ber om din heliga Andes kraft och ledning i att få följa dig och bli mer lik den du skapat mig till.
Herre, låt mig få bli använd som ditt redskap där jag går, i mina sammanhang och i mina relationer.
Och till sist så ber jag om att jag ska få lära känna dig ännu er för varje dag som går!

I Jesu namn…

Amin!!!

 

(vill du veta mer så får du gärna säga till)

///CG

 

Denna berättelse handlar om en kvinna, en kvinna som hade en vana att påminna!

Hon påminde folket i hemmen att julen var kommen.

Kvinnans vana var att pynta huset med Juleting, och när allting var på sin plats kom sista lådan fram.

Den stora porslin tomten som hon så stolt var över, den hade blivit en ikon för hennes Jul.

När hon för tjugonde julen i följd skulle lägga den på samma plats så tappade hon tomten.

En lång tystnad bröt ut och kvinnan tog sig för ansiktet, helt förskräckt, hon tänkte ” ajaja vad hade hänt”

Endast kvar fanns massa spruckna bitar kvar at tomten, efter en stund när kvinnan samlat mod så började hon sakta plocka upp bit för bit.

Hon tog huvudet först och armarna sedan. När hon skulle sträcka sig för att ta delen som var foten på den trasiga
tomten så såg hon ett föremål i själva foten.

När hon tog upp föremålet blev hon chockad och väldigt förvånad, en Jesus staty mitt i ingenstans ? tänkte hon.

Där i hennes förberedelse i Juletid föddes en försiktighet.
Hon skämdes för ett slag, för hon hade glömt bort totalt, vad julen handlade om.

Hon som av tradition hade ställt tomten på sin plats varje år utan att tänka på Jesus någon gång.

Hennes porslin tomte var tvungen att gå o tusen bitar för att hon skulle få bli påmind Jesus igen.

Hennes sorg över tomtens krasch blev hennes lycka för hon fann Jesus sann!

Så kan det vara med oss kristna, någonting kanske måste gå sönder för att Jesus ska få synas klart i våra liv. I Kvinnans liv var det tomten som var tvungen att gå sönder så hon kunde falla tillbaka och bli påmind vår Gud.

Vad är min ”tomte” och vad är det jag behöver krascha i mitt liv för att Herren Jesus ska få lysa klart!

Vad är mitt hinder för att Jesus? Jesus ska centreras  istället för att blockeras av föremål som ändå förgås!!

 

Tacksamhet föder tacksamhet och det leder till liv och utveckling.

Otacksamhet föder otacksamhet och det leder till död och regression (tillbakagång)

 

Det är studier bevisat att en människa med en tacksam inställning påverkar hela dennes liv. Lyckligare, friskare, mer energisk och mer Entusiastisk. Då är motsatsen att vara otacksam och frukten blir att man blir ofta sjuk, inte lika energisk och entusiasmen fattas i livet.

 

Tacksamma personer sover bättre, är mer generösa och mer hjälpsamma.

Otacksamma personer sover sämre, har inte samma vilja att vara generösa eller hjälpa för ingen ork finns.

 

En tacksam inställning till livet ger större kreativitet och större återhämtningsförmåga i kriser,

En otacksam inställning till livet ger mindre kreativitet och mindre återhämtningsförmåga i kriser.

 

Tacksamhet ger även starkare immunförsvar, högre stresstålighet och ett längre liv.

Otacksamhet ger även sämre immunförsvar, mindre stresstålighet och ett kortare liv.

 

 

I Bibeln så nämner Paulus själv att vi skall vara tacksamma. ”Tacka Gud under alla livets förhållanden”

Paulus säger inte att var tacksamma då allt är i fröjdens tid och när motgången kommer så skit i allt och börja klaga samt visa otacksamhet.

 

Konsten med tacksamheten är att lära sig vara nöjd med det man har.

En tacksam och lycklig person är i sig inte mer speciell än någon annan människa men den inställningen som den tacksamme har blir det speciella. Ett tankeflöde där positiv grundström levs ut även vid motstånd, ja det ger livskvalitet

Livet blir så mycket enklare att leva med ett tacksamt beteende för mig själv. Jag märker när jag känner mig i fas i mitt liv och att det går bra nu. Allt kanske inte går bra men jag väljer konsten att tänka positivt som leder till tacksamhet och detta smittar av sig.

 

Egentligen är det själviskt att inte leva i tacksamhet för man uppskattar inte allt Gud har givit mig och för det andra så är man självisk gentemot sina medmänniskor.

Människan du går förbi i skolan, på stan eller på arbetsplatsen ser tydligt vad du har för inställning.

Och att vara neutral, ja även det är ett val. Vi människor känner vibration av någon som är fylld med entusiasm,

det syns i mina ögon och i mitt ansiktsuttryck, det syns på mitt leende och mitt levnadssätt.

 

Återigen Tacksamhet föder tacksamhet…

Det finns ingen bättre känsla än att känna sig liten, svag och otillräcklig,
men ändå veta att man är älskad, accepterad och därav blir upprymd med all den storhet, styrka och tillräcklighet.
Jag älskar förkrosselsen på något underligt sätt för det är enda sättet att se sig omkring och blicka på vad som egentligen förvandla mitt liv och som betyder någonting.

Under själva förkrosselsen är livet en dynga och speciell i början av skeendet men när funderingen drar igång och man låter tystnaden få tala, faller mycket på plats från ingenstans.
Så kan det kännas men det är just tystnaden som låter processen fortsätta och nya steg tas mot rätt riktning. Det är när man avskiljer sig från all stress, all oljud och all vad vår värld erbjuder oss som man kommer in i sitt egna djup.
Där frågor som man alltid bär på inte alls lyfts upp som tex Vem är jag? Vad vill jag ? Vart är jag på väg och vad är det som händer?
Dessa svar får jag endast när jag taggat ner och har avsatt tid för mig själv.

Jag säger ofta att "jag behöver ensamtid", där jag bara vill vara, vara ensam och i min tysta tankevärld.
Det kan låta konstigt, speciellt när man aldrig har givit sig själv chansen och möjligheten att få vara sig själv med sig själv. Människan vågar inte låta tystnaden tala för att det är då ensamheten blir som störst, men det är just i ensamheten som Gud möter oss som mest.
Just när jag inte vill ha med någon annan att göra och börja reflektera kring vad jag gjort i mitt liv och alla situationer och händelser som ändå på något sätt präglat mitt liv som jag kan ta ett avstamp och nya kliv mot någon riktning. Förhoppningsvis så ska det leda till någon uppbyggande.

Tystnad är när själen lyssnar och själen får andas i sin egen takt som genererar i en förvandling.
Musik utan tystnad blir kall och känslolös, själva pausen får tonerna att lyfta och ibland tårarna att komma. Tystnaden betyder lika mycket som själva ljudet i både text och ton musiken. På samma sätt ger tystnaden hjärtat utrymme, för reflektion och därav segerton och härliga sanningar.  

Tystnaden i en skräckfilm är de sekunder där tusen tankar far som vinden, för man vet inte vad för läskigt eller spännande som händer. Dessa sekunder kan kännas som en evighet och man kan endast höra sitt sina andetag och känna sitt hjärteslag. Och sedan så händer det någonting plötsligt. Utan dessa sekunder så blir inte spänningen så maximerad.

Exakt samma sak är det med att vandra med Gud, att vara i bruk och alltid vara på väg någonstans gör Gud maximal i oss för jag behöver pausa upp från min vardag och mina vanor.
Jag säger inte att man ska koppla bort Gud, nej! Jag syftar nog på tvärtom, att knyta sig an Gud än mer. Att Jesus skall få vara min tysthet och då talar jag inte om några minuter om dagen, Nej! Utan om att planera min tysthet.

Då planerar jag Gud i mitt liv och i min tillvaro....

Vad händer när orken tagit slut, och olusten tagit vid…?
Vad händer när man inte ser framför sig FÖR all dimma som denna kaosvärld har skapat…?

Man ser inte alla de minor som finns runt omkring en,
och varje gång jag trampar på en gömd mina så sprängs en del av mig…

 

Finns det något värre än när orken och lusten slutat leverera?
Vart har den glöd och det hopp som funnits där tagit vägen?
Varför kan en känsla, ett intryck eller ett tillstånd som är behagligt inte bara vara; varför måste den alltid bli något vardagligt och så småningom avta?


Vart är jag på väg, och vad leder jag mitt liv på för väg?
Räknar jag med konsekvenserna av mitt handlande?
För jag borde veta att varje handlande har ett resultat i sig.
Och det resultatet i sig mynnar ut i min väg, min sanning och mitt liv.


Ibland vill jag bara fly och till min fröjd tar jag bara en väg, utan att veta vart den leder överhuvudtaget .
Orken i mig sätter inte mycket prägel i det val jag gör, för jag ser inte alls skymten av en ljusdal.


Modet i mig smakar som blodet, modet i mig reagerar som blodet.
Som hela min kropp är fyllt av blod, så har modet i mig varit.
Som blodet i mig rinner som vatten när en skada är skedd,
så rinner modet ur mig när jag tappat stinget.
Stinget för livet, kan det bli värre än så?


Mina tårar de finns, men kvävs av mitt inre.
Sårbarheten förvaltar dem väl, inte för något uppbyggande utan för sitt eget bruk i själviskheten.
Mina tårar vill verkligen komma ut men någonting hindrar dess slut.
Mitt inre kanske bromsar de tårar som vill ut, för att jag kanske inte är redo att kollapsa helt och fullt ut.


Är det olusten som framkallar denna fromhet som vi människor är mästare på att bära?
För att vara en äkta vara bör jag sluta ursäkta det mitt liv har utvecklat…


Då är grundfrågan, om jag inte har någon ork eller något hopp kvar, och när mitt mod och min lust har slutat att leverera, vad gör jag då ???

Så kan det kännas ibland...

Lyssna på en uppmuntrande låt som jag ofta vänder mig till....

Jag vet inte vilken tanke som går runt igenom mitt huvud just nu...

Ännu en gång ställer jag mig frågan, vad tänker jag på men jag får inget svar!

Det är inte så att det är helt tomt på tankar utan jag har varken koll eller kontroll över vad som händer där inne.
Orsak – huvudvärk, av all skrik från människor runtomkring.


Känslan som kommer över mig är trötthet som gör mig till en desto svagare person gentemot min medmänniska.

Vill jag detta?
 -  Svaret är nej, och åter nej!!!

Men ändå blir det så, av all stress och all press från min omvärld.

apropå min omvärld, vad händer där egentligen.....

En kaosvärld som tror sig vara helt fullärd.

En trasig idyll som förvandlats och ondskan är fylld...

.....tanken tar stopp för att det inte ska ge mig en propp,
och det tack och lov...

Tankarna går och dem även slår,

Varför är det så svårt att förstå vad som händer när allt blir så hårt.

 Och i denna stund så känner jag mig exakt som en bilskrot.
Många delar inom mig är hela och bra, men ändå så är det något som felar och velar.

Detta samtal ägde rum mellan en man och en ung grabb,
 där syftet inte alls var att rota och snoka utan bara av att ställa enkla frågor så kan man få ut djupa svar.

När man väl får en överblick kring sina egna svar så blir det desto tydligare vad som egentligen händer i mitt inre.

. . . vad finns i dina tankar ???

 

Vi ses snart då!?

-          Ja vi ses snart !!!

En händelse eller en situation som ej var tänkt skulle mynna ut som den gjorde.

Ett oskyldigt skratt och ett härligt leende var det som väckte tankar och känslor.

En vanlig dag blev en oerhört ovanlig sådan,
stabil ena dagen och labil dagen efter.

Ett möte som blev en risk som förvandlades till något elektriskt.
Ett möte som jag viste var en risk förvandlades till något kritiskt.

Elektrisk våg genom hela min kropp, ut till varje lem tills det tog stopp.
Påminde mig om minnen och sinnen som mitt inre hade slutat hoppas om.

Kritiska skär genom hela min sfär som spräckte mitt hjärtas käl.
Ryckte upp såren som inte hunnit läka än och blotta dem för omvärlden.

Hoppet gavs av bara en stund av din doft i mitt liv som gjorde att mitt hela känsloliv sattes på spel.

En vacker berättelse började spelas in i mitt huvud där du hade huvudrollen
och jag var din hjälte
Där dansade vi som änglar och spelade med livet som insats varje kväll.

Blodet av mina sår är resultatet av att vi är människor som sviker,
människor som drar.
Vi medverkar i ett sorgset drama likt en olycklig saga, min rara!

Men säg mig, hur vill vi egentligen att denna storry ska sluta?
Lyckligt eller olyckligt. I tragedi eller i komedi. Vackert eller vulgärt...

Men inom mig finns en röst, som skänker tröst…

Vi ses snart då?!