Charbel

När människan föll i synd i lustgården slösade hon inte bort  syftet med Guds skapelse,
vilket är att ta makt och regera över joden.
Hon sköt bara fram dem, genom att människan förlorade sin makt över till satan.

Jesus kom för att återta den förlorade makten.
Han föddes som ett spädbarn, liggandes i ett smutsigt djurstall. 

Jesus tog rollen som en tjänare och gav upp sina rättigheter.  
Han gick lydnadens väg hela livet och lärde oss att de ödmjuka ska ärva jorden.

Han visade oss hur vi ska göra för att återvinna auktoriteten vi förlorat.
Jesus tog inte kontroll över jorden genom stolkhet,
som satan gjorde när han gjorde uppror mot Gud.

Han använde sig inte av hot eller mutor, som satan gör med människan.
Han använde strategin att tjäna i kärkek.

-          Följ mig, sa Han. Ta upp ditt kors, dö från dina själviska begär.
Om du försöker hålla fast vid ditt liv, kommer du att förlora det.
Men om du förlorar ditt liv för mig och evangliets skull, kommer du att vinna det.
Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?
 (Mark 8:34-36 Fri översättning)

På ytan verkar Guds våg dåraktig. Hur kan man vinna genom att förlora?

Fortsättning tar vi i Påsk men tro mig han vann på Korset, Lammet krossa vargen!

Missbrukarens bästa vän är hans frustration,
missbrukarens liv är som berg o dalbanans funktion.

Det går upp i hög fart, rus o acceleration,
o lika snabbt ner i bedrövelse o depression.

Använder sällan sin hjärna o knuffas därför gärna,
för att trängas fram i kön. Allt för en ny åktur.

Familj o vänner slängs överbord över den mur,
som missbrukarens beroende byggt,
allt för att lura sig själv om att de lever tryggt.

Omedveten om sina förträngningar , de göms snyggt.

Någonstans i sina synder finns ett ljus, det ljus,
som ger samma lycka som hans rus.

Men detta kan inte missbrukaren se,
hjärtat har kapitulerat o djävulen spelar sitt spel,
hand i hand med beroendet står han o ler
medan missbrukaren omedvetet fortsätter göra sina fel
 
"Brukar du bruka ditt bruk gör det med måtta för det kan lätt bli ett missbruk" 

Då har denna sista helg äntligen kommit,
Finns så mycket man vill göra men man måste prioritera.

Första gången jag väljer bort fotboll på detta sätt.
Vad som finns på schemat är studierna.

När man skjuter upp allt till sista stund blir det massa som skall fixas på en och samma gång.
Ruten bok i Gamla Testamentet skall studeras, ord för ord. Någon som är bra på det får gärna hjälpa till :)

Grejen är att man tror sig ha lärt sig en läxa varje gång man skjuter upp saker och ting men detta fenomen verkar alltid uppstå igen. Snacka om att det behövs disciplin i stora mängder.

Men frågan är varför man ej gör sitt arbete på direkten när man ändå blir illa tvungen att ta tag i det så småningom. Skärpning nu Charbel (och du inte är discplinerad).
Plugg hela helgen, eller försök till plugg hela helgen :)

Hur mår du?

Jo alltid underbart med mig tack!

Detta svar är det västa jag vet,
frågan är, ljuger man för mig som frågar hur det mås ellerljuger man för sig själv.

En snygg och stilig kille i sina bästa dar,
han repliker var pålästa och han var fröjd för ögat. 
Han kunde välja och vraka bland registret som var,
endast med en charmig blick och hon blev ett klister.
Känslan var påtaglig och hälsan behaglig,
för stunden han njöt och för kvinnan han skröt.
Förtrollande ögonblick kände hon då,
men var den för stunden eller var den bunden?
Smekande kärlek var hans knep, även utan beröring fick han sin belöning.
Han levde kvalitetens liv och han tänkte detta är jag värd,
efter att han dränkte sitt begär med denna misär. 
Med sitt fräcka tal gick han på bal och vacker som han var blev han kungens sal.
Han njöt av denna stund, men innerst inne hade han ingen grund.
Charmen avtar och larmen blir på allvar,
när det yttre ej kan leverera mer vad finns det då kvar?
Han kan briljera med sina taniga trick men tjejen chockera med en nekande blick.
Killen som var, hade garderat sig och direkt gick han till en ny tjej.
Med samma mönster kunde det gå, men även hon vakna i bakslag ändå.
Hennes grundlag var älska och du skall bli älskad, lek och du blir vek.
Lurar du mig så sårar du mig. Lurar du mig så lämnar jag dig.
Den enda vind hans ansikte fick känna på var dörren när den stängdes hårt.
Han tänkte att detta är väll ingen match,
jag tittar in nästa offer och jag får gensvar.
Det sägs att utsidan ger insidan sin chans men insidan ger utsidan sin glans.   
Jo då ytan har sin glans, men även den bleknar när den inte lever i balans.
Även den fine får näven ibland och när glorian är borta vad finns då kvar?
När alla strålkastare har ändrat riktning vem är då kvarm
förutom känslan som han alltid dränkt.
Från att vara den alla ville fruktbara med,
till att bli den alla förakta och det endast av fakta.  
Tänk hur snabbt det kan gå, tänk hur lätt vinden vänder. Ser man inte till att ta vara på då det som erbjuds kommer hindren.  Att ensamheten äger rum nu är inte av slumpen utan det är resultat av den gångna tiden.
Hur killen lever sitt liv nu visar egentligen på vad framtiden ger honom.
När han endast tänker för stunden bränner en eldfast låga hans inre. Vad kan han då åt denna olycka göra?
Ska han börja gräva djupt eller ska han ännu en gång ut på jaktlycka?

Denna dag som andra, jag bara vaknar och allt stämmer inte.

"Jag vakna på fel sida" brukar orden lyda,
men kan man verkligen vakna på fel sida eller har det hänt någonting i det undermedvetna?

Det är inget jag kan svara på men sjukt hur irriterande det är när detta fenomen uppstår.

Ska man sopa allt under mattan och må "bra" eller ska man ta sig an det lilla som kan va?

Men jag kan endast tala för mig själv och just nu VÄLJER jag att må bra, 
är det för stunden så får det vara, jag har annat att fokusera på.

Men det kommer en dag när tid ges för att ta upp orsak och verkan

Dagens utmaning, hur bör du göra??

Den bort bortglömda flickan del tre

När jag väl kom hem från sjukhuset efter några dagar rymde jag direkt från ”fängelset”. Det var då jag upptäckte narkotikan och dess effekt. Det var enda sättet för mig att fly undan verkligheten och glömma bort mina känslor, min familj och alla människor som utnyttjat mig. Det var utan tvekan den bästa känslan jag känt på, att bara inte känna någonting, men knarket har sin baksida också. Efter att ha varit på rymmen och neddrogad i ett halvår fick polisen syn på mig och då blev det att jag blev inlagd direkt. I en hel månad satt jag i ett sjukrum för att all knark som fanns i min kropp skulle försvinna, jag har aldrig varit mer desperat under den månaden.  De proppa i mig massa medicin för att jag inte skulle få återfall men i själva verket så var det droger dem gav mig. Jag blev omänsklig i mitt beteende och i mina känslor, jag hade skärmat av hela min omvärld pga. allt som hänt mig. Efter en tid var personalen oerhört trötta på mig för jag påverkade de andra tjejerna negativt genom mitt uppförande och följden blev att jag förflyttades ännu en gång. Norrland blev min nästa anhalt och det var för att jag inte skulle kunna rymma eller träffa folk so jag kände. Istället för att rymma därifrån beslöt jag mig för att låsa in mig i mitt rum. Det enda jag hade i tankarna var hur jag skulle kunna komma åt knark för det dämpade min ångest och min ånger till allt jag gjort. Jag pratade inte med någon på flera månader men en dag när jag satt i mitt rum hörde jag hur två andra tjejer planerade att elda upp deras rum. Jag gillade iden för nu kunde jag brännas ihjäl utan att jag orsakat någonting.  Elden började i gardinerna och efter några minuter var rummet fullt med rök, personalen gjorde allt för att få ut mig men jag vägrade. Larmet gick igång och efter det blev det helt svart, jag kommer inte ihåg någonting. När jag väl öppnade mina ögon såg jag några läkare runt mig och jag märkte att massa slangar var kopplade till min kropp. Jag hade överlevt ännu ett attentat mot mig själv och fick ännu mer ångest. Jag försökte minnas när jag mådde bra senast och då kom jag att tänka på dagen när jag och mina syskon blev placerade på det första barnhemmet. Jag trodde att mitt liv var räddat och att allt skulle återupprättas, men från ytterkanten av helvetet till mitten av helvetet hade min flytt varit. När jag kom hem från sjukhuset frågade för första gången en personal hur jag egentligen mådde. Och då aggressivt svarade jag, hur ska jag må när man som liten blivit misshandlat av sina föräldrar och sedan blivit förflyttad från barnhem till fosterhem och slutningen till ungdomsfängelser? Hur kan jag må? Han kände medlidande och kramade om mig och sa att han skulle fixa ett bättre boende där jag kunde komma och gå lite som jag ville, men det skulle ta tid för jag blev kvar i Norrland ett år efter den händelsen. Åren gick oerhört snabbt när jag var ung och helt plötsligt hade jag fyllt 15 år, på min egen begäran ville jag flytta tillbaks till min stad och det blev så. Känslan av att äntligen vara fri från att ha varit inlåst i tre helvetes år går inte att beskriva, jag fick bo i ett hem där det var fritt, jag kunde komma och gå som jag ville. Men när jag mötte verkligheten blev det en chock för mig, på de tre åren som jag varit inlåst hade jag bara träffat min personal samt de andra ”offren” som satt inlåsta med mig. Det blev för många intryck och för många människor och det skrämde mig totalt, jag hade blivit rädd för människor och jag vågade inte visa mig ute längre. Enda flykten jag hade var att gömma mig i mitt rum men sedan tillslut tog jag tag i situationen. Jag tränade upp mig själv i att gå ut och där ute kunde jag träffa mina barndomsvänner. De blev chockade när de såg mig, deras första fråga som de ställde mig var ”Vart har du varit under dessa år?”.  Där fick jag berätta vad som hänt mig sedan den dagen jag lämnade dem, och de blev mycket ledsna för min skull men jag gillade inte att de tyckte synd om mig för ”jag lever ju” var min tanke.  Men återigen hamna jag i depression, och det gör man om man inte tagit tag i sin situation och försökt lösa de grundläggande problem som finns inom en själv. Verkligheten hinner ifatt en på något sätt och jag började med droger igen för att känna mig ”lycklig”. Personalen i hemmet som jag bodde i misstänkte att allt inte stod rätt till och tvinga mig ta pissprov. Efter några veckor rymde jag men jag hade fortfarande kontakt med den socialtjänstkvinnan som tog oss första dagen. Till henne kunde jag säga som det var och la upp allt på bordet. Jag berättade att jag egentligen inte ville knarka och det enda jag ville var att få lugn och ro utan hot om att bli inspärrad. Då lovade hon mig om att fixa ett bra boende som är anpassat till mig och mina problem, resultatet blev en fosterfamilj med massa hundar. I min nya tillvaro fick jag min egen hund som jag döpte till Silvia, och hur sjukt det än låter så mådde jag bra när jag var med Silvia. Hon blev min bästa vän och följde med mig överallt, och hon var min trygghet som fick mig att känna mig levande för en gångs skull. Min forstermamma tog verkligen hand om mig exakt som jag hade önskat att min riktiga mamma hade gjort, och mina sår som varit så djupa i mitt innersta hade börjat läka sakta men säkert. Jag hade en kurator som jag talade med en gång i veckan och det hjälpte min process att förstå saker och ting. Men allt lyckligt verkar ha ett tragiskt slut för när min fostermammas pappa hade gått bort blev hon deprimerad och det resulterade i att hon började dricka allt mer och mer. Hon började hota mig och försökte slå mig vid flera tillfällen, det gjorde så att jag själv börja må dåligt och jag såg ingen annan utväg än att ringa socialtjänsten. Ännu en gång fick jag flytta men denna gång till en egen lägenhet men det innebar att jag var tvungen att träffa en kontaktperson varje dag för att stämma av hur allt funkar. Det var en härlig känsla att få känna sig fri, ha något eget som fick göra som man ville. Min kontaktperson underlättade verkligen för mig, och hon tog med mig på grejer jag aldrig gjort tidigare t.ex. Som att åka utomlands mm. Tiden gick och jag hade fått ordning på mitt liv, jag träffade min första kille när jag var 18 år. Allt gick som på räls, jag hade fått körkort och hade börjat tjäna egna pengar genom mitt första arbete. Jag kände mig sed och älskad på riktigt denna gång, utan knark och utan några låtsasmänniskor vid min sida. Livet lekte för mig, jag hade allt en 18 åring kunde önska sig, en lägenhet, ett jobb, en bil, en pojkvän som verkligen älskade mig. Vem hade kunnat tro det för något år sedan? Inte jag iallafall! Efter ett tag flyttade jag och min pojkvän till en lägenhet för att vi skulle kunna få mer tid tillsammans, samtidigt som jag kände mig säker och trygg i att vara jag. Min pappa tog kontakt med mig efter flera år och vi började prata lite smått. Trots allt som min pappa hade gjort emot mig så kändes det ändå skönt att jag fick samtala med min far för en gångs skull som vanliga barn gör med sina pappor. När ett år hade gått kunde jag se tillbaks på det gånga året som varit och bara njuta, jag sa till mig själv ”om mitt första år som en fri människa var så bra, hur bra kommer inte det andra att bli?” Tyvärr så måste jag säga att andra året blev ett rent helvete, min underbara pojkvän förvandlades till ett monster, han började med kriminalitet och det slutade med att han inte lät mig göra någonting förutom att gå till jobbet och sedan direkt hem. Hans svartsjuka gjorde honom helt sinnessjuk och det var då han började misshandla mig. Jag som trodde att jag fått ordning på mitt liv fick känna mig besegrad ännu en gång. Jag försökte lämna honom med då hotade han med att döda mina syskon och automatiskt började jag skära mig själv igen. Jag fick mer och mer stryk av honom och han behandla mig som en slav i hemmet och en som han kunde utnyttja sexuellt. Det är det mest kränkande jag fått uppleva och alla ni som varit i samma situation så lider jag med er. Att bara ligga där medans en man har sin näve knuten för att få sin egen lust tillfredställd genom att tränga sig på sexuellt. När jag tillslut vågade rymma från honom kidnappade han min bror, han hotade med att döda honom om jag inte kom tillbaks. Som en hund gick jag tillbaka för att inte utsätta min älskade broder för massa obehag. Men en dag orkade jag inte mer och jag ringde honom när jag var på jobbet, jag sa ”jag kommer inte komma hem mer och om du gör någonting mot min familj så kommer jag säga till polisen allt skit du gjort med dina kriminella vänner.” Det kanske inte var det bästa jag kunde göra för han fick tag på en av mina vänner och bråk utbröt, min kompis pappa gick ner för att prata med honom och då sköt mitt ex min kompis pappa. Jag mådde oerhört dåligt för det var på grund av mig som allt detta har hänt. Efter flera månader när jag skulle tanka så skulle jag möta mitt ex igen. Jag hann knappt ta av mig bilbältet när jag hörde passagerardörren öppnas. Killen hotade mig och sa att jag skulle köra därifrån direkt, han tvinga mig köra hem till honom och väl hemma började han slå mig. Jag skrek av frustration att det spelar ingen roll vad han gör för jag vill ändå dö, då hämtade han en kunde och tryckte den mot mitt ansikte. Efter några minuter låg jag på golvet halvt medvetslös och såg bara hur allt började svartna i mina ögon, exakt då släppte han kudden och avslutade med att kalla mig för hora samtidigt som han sparka mig i huvudet och spottade på mig. Sedan släpade han ut mig ur lägenheten och jag kämpade mig krypande ut från porten till min bil. Det sista jag hörde var en manlig röst som skrek att någon skulle ringa 112. Ännu en gång vaknade jag på sjukhuset, jag tänkte skit också varför vaknar jag alltid upp, jag vill ju dö så snälla Gud låt bli mig. Polisen kom för att förhöra mig om vad som hänt men jag var livrädd och höll tyst. Efter att vistats på sjukhuset ett tag tog jag tag i min mobil och ringde upp människan som verkligen slaktat mig. Jag frågade mitt ex om vad som kan få honom att lämna mig, då sa han ”Om inte jag får dig då ska ingen annan få dig och enda sättet för att jag ska låta dig vara är om du flyttar härifrån”. Då lovade jag honom att flytta, gick hem packade en väska med det mest behövande och åkte senare på kvällen till mina kusiner som bodde i en annan stad.

Jag hunnit bli 21 år boende i en annan stad och det ”frivilligt”. Det gick ganska snabbt för mig att anpassa mig till mitt nya liv, nya vänner och nytt arbete. Konstigt nog så gick det väldigt bra för mig och livet började ordnas upp för mig.

Nu har det gått två år i min nya stad och jag är 23 år, bor själv och jobbar på med livet i behåll och jag har aldrig mått så bra som jag gör idag. Men livet är upp och ner, och vägen hit har inte varit den enklaste. Jag har ofta klagat på Gud, men det är han som egentligen varit min styrka. Jag tänker ofta tillbaka på mitt liv och lider med dem som har haft det som mig och det finns folk som har det värre och det är synd för ingen förtjänar att bli behandlad så. Jag har fortfarande kontakt med socialtjänstkvinnan som tog oss från våra föräldrar, hon säger alltid ” det är skönt att höra att du skrattar från hela ditt hjärta och jag visste att du var en överlevare, det har du bevisar för dig men framför allt för oss på soc” och det är vad jag är. En överlevare, jag har förlåtit min pappa för allt han gjort och det kanske låter konstigt men jag har gjort massa skit i mitt liv och Jesus har förlåtit mig när han dog på korset för min skull. Då måste jag kunna förlåta dem som har torterat mig, vi människor torterade Jesus hundra gånger mer än vad min pappa gjorde mot mig. Min pappa har insett att han behandlat mig fel och försöker gottgöra det, han ringer mig jätte ofta och har hjälpt mig mycket. Idag är han min bästa vän och det skulle jag aldrig kunna tro, han har bett om förlåtelse över alla de överträdelser han gjort gentemot mig och jag är tacksam för allt idag. Allt jag varit med om har format mig till den jag är. Eftersom jag mår bra och trivs i mig själv kan jag blicka tillbaks och se allt som en erfarenhet som jag kan använda. Gud kan göra mycket mörkt i ens liv till oerhört mycket gott. Allt handlar om att ge en andra chans, först gav jag mig själv en andra chans att börja älska mig själv och sedan gav jag min far en andra chans. Jag tycker att alla människor förtjänar en andra chans för Gud gav oss en andra chans och det är jag tacksam för!

Med vänlig hälsning den bortglömda flickan som hitta hem tillslut.

Månadens film: Fireproof!!

Jag satt och fika för en vecka sedan med min älskade kusin Hicham/Christos.
Han varierar på namnet beroende på vem som står framför honom, bland släktingar och arabhuven så heter han Hicham men så fort det är en svensk eller någon höjdare så heter han plötsligt Christos hehe .
Nog om hans namn, men han berättade om en film som hette Fireproof när vi fikade på Heron City.
Min första tanke var äh det handlar säkert om massa bränder och action så den är inte alls intressant.
Men jag ”fixade” filmen i alla fall och wow vad berörd jag blev.
Några tårar släppte jag och fick en slags empati känsla med killen i filmen men framförallt fick jag förståelse för hur vi människor har olika förväntningar. Och när min förväntan inte uppfylls föder min förväntan fördomar.
Och fördomar föder en frustration för man förstår inte sammanhanget eller sin medmänniska.
Denna film tycker jag är verkligen sevärd. Speciellt till om man har en partner och det oavsett hur bra eller dålig er relation är.

Jag säger bara Fireproof :)

Det är med ett sorgset hjärta och ett kokhett smärta jag skriver dessa rader.

Jag höll på att läsa en bok som gjort revolution i min framtidstron
(Titel på boken: Är Jesus din Herre?)

Plötsligt hörde jag hur dörren till mitt rum öppnades och där stod min pappa.
Han satte sig på soffan och vi började samtala och det ena ledde till det andra.
Han betonade att jag inte ska se mig över någon annan människa och att jag måste älska min medmänniska.
”Det spelar ingen roll om du älskar mig, din bror, din familj eller din granne om du inte älskar din främmande” så exakt sa pappa. Sedan kom vi in på ett väldigt känsligt ämne för mig, ni som kommer mig vet att det handlar om min mor.
Min älskade mamma Victoria. Ni som inte visste så är hon sjuk, och jag som ung skämdes väldigt mycket för det. Men detta samtal med min far var första gången jag fick situationen och händelsen berättad i detalj.
Det kanske är av rädsla som jag inte velat höra den eller så är det bara någonting som förbipasserat lilla mig. 

Min pappa berättar: En nära vän till min mamma hade blivit påkörd av en bil, först sa läkarna att hon skulle överleva men efter några timmar kom dödsbeskedet. Kvinnan som dött var mors bästa vän som hon känt i hela sitt liv. Självklart blev mamma bedrövad och slog sig på bröstet i rop och klagan.
När kvällen var kommen klagade min älskade mamma över den fruktansvärda huvudvärken som hon hade.
Pappa frågade om han skulle ringa någon läkare men hon vägrade och sade ”äh, det blir nog bra när jag fått lite sömn”. När folk dör i vår kultur så samlas man och sörjer tillsammans och uppmuntrar varandra i de dystra tider och det kallas för aza el 3aza. Dessa samlingar äger rum i den dödes hem för att genom sin närvaro visa uppskattning och kärlek till den som gått bort. Väl hemma så fortsatte mamma att må dåligt och när pappa vaknade dagen därpå visade sig att hon inte hade sovit på hela natten. Hon hade tagit två starka tabletter och ätit lite yoghurt (labbann) men hade lika snabbt spytt upp allt.
Då sa pappa bestämt att de skulle till doktorn men mor envisades med ett nej och att det inte är så farligt. Samma dag så skulle hennes bästa vän begravas.
Då vandrar hela byns invånare tillsammans från den dödes hem till kyrkogården.
Männen går för sig och kvinnorna för sig och längst fram bars den dödes kista för en sista vandring genom gator och torg. När mamma kommit in till kyrkogården kände hon sig trött och utmattad så hon satte sig på en sten.
Just i den stunden blev det en tystnad för att tiden var kommen för att lägga ned kistan i dess plats.
Så fort kistan lades ner i jorden så föll min mamma ner till marken. Ett sus hördes igenom skaran och nyheten kom snabbt fram till min pappa. ”Victoria din fru har svimmat av”, min pappas första tanke var att det berodde på hennes sorg över sin väninnas bortgång som orsakat detta. Men när de försökte väcka upp mamma genom att hälla vatten på hennes ansikte och genom att slå försiktigt på hennes kinder så blev pappa förskräckt.

                                                          Chocken
Som tur var så fanns det en bil tillgänglig och de körde henne direkt till doktorn, på den tiden fanns det inte sjukhus som det finns nu så läkarna fanns tillgängliga i sina hem. När läkaren hade undersökt min mamma slog han sig själv på bröstet och skrek ”NEEEEEEEEJ MALKE NEEEJ” (Malke är min pappas namn).
Pappa hamna i chock för han misstänkte det värsta tänkbara men efter några sekunder började läkaren att berätta vad som hänt. Antingen har ett blodkärl spruckit i hjärnan då blir hon förlamad eller så har hennes hjärna svullnat upp och kan dö. Pappa förstod inte vad som sades eftersom det inte verkade verkligt, för en timme sedan så pratade jag ju med henne tänkte han. Min mamma vaknade inte upp på tre dagar, hon låg medvetslös och där i sin bädd kunde man tydligt se vad som kommer att följa mamma resten av hennes liv.
När hon rörde sig så kunde hon endast röra sin högra hand och arm, sin högra fot och sitt högra ben.
Allt detta utan hennes medvetande. Efter att hon vaknat upp efter den tredje dagen ville hon upp för att gå till toaletten men fick en chock över att hon inte kunde röra sin kropp som vanligt.
Hon förstod ingenting, hon tittade på min pappa och ville ha en förklaring.
Chockad och frustrerad fick hon ta emot hennes diagnos. ”Victoria, du har blivit förlamad i hela vänstra delen av din kropp. Du kommer aldrig kunna gå normalt och du kommer aldrig kunna göra allt som var i din vardag”.
Med andra ord sa läkaren att hon aldrig kommer bli bra igen och att hela hennes liv kommer förändras, tyvärr till det sämre.

Denna händelse har präglat hela mitt och min familjs liv. Denna händelse har påverkat oss oerhört mycket, och det lär den göra i flera generationer.
Frågan till dig som undrar om min mamma kunde gå till toaletten efter det som skett med henne kan jag endast säga: hon mer än bara går, hon skuttar och sår. Hennes styrka som mor är inte bara i att ha uppfostrat sju barn i ett främmande land, utan att klara av alla de krämpor som livet smort.
Hon kom till Sverige som analfabet men kan stolt visa upp hennes pappersblock där hon själv har skrivit på båda dess språk, arabiska och svenska.
Som jag skrev tidigare så skämdes jag för att jag hade en haltande mor, men i dessa dar är varje steg hon tar min största stolthet.
Jag ville inte att mamma skulle följa med till föräldrar möte för att alla tittade ut henne, men idag vill jag inget annat än att bara visa upp henne för varje folkgrupp.

Dagarna kom och nätterna gick. Innan jag ens han tänka så hade jag börjat andra klass.

Jag var så himla trött på mitt liv och det resulterade till att jag aldrig gick ut hemifrån. Misshandeln och tortyren fortsatte och blev värre med tiden. När jag satt vid min skolbänk kunde jag drömma mig bort om att någonting hemskt skulle inträffa när jag skulle hem. Att någon bil eller buss körde över mig, inte av medlidande utan för att jag ville slippa detta tragiska liv.

Jag visste alltid när min pappa var hemma, så fort tv:n stod på med hög volym då var pappa på krigshumör.

En dag kom jag hem och skyndade mig in till mitt rum för att få en lugn stund för mig själv. Efter ett tag hörde jag ett skrik, ”kom och ät satungeeee”.
Mamma hade gjort sin plikt i att säga till att maten var klar.
När jag väl satte mig för att äta fick jag ingen mat serverad utan jag fick titta på när alla åt. Mina föräldrar sade att jag inte är värd att äta med dem så jag får äta de rester som blir över.
Så fort jag började äta så reste sig alla från matbordet, ensam kvar sittande med blicken på talriken.
I den stunden kände jag mig helt övergiven, hela världen emot mig och jag grät.
Mina tårar blötte ner de rester jag hade fått som jag var tvungen att äta upp. När jag gick in till mitt rum bestämde jag att detta måste få ett slut på detta lidande. Den kvällen fick jag stryk av min pappa men i tanken så önskade jag lite att pappa hade slagit mig istället för att låta mig få sitta där helt ensam och övergiven.
För den känslan gjorde att jag totalt tappade hoppet om en förändring för min tillvaro.
Dagen efter när jag såg min lärare komma till skolan blev jag jätte glad och sprang för att möta upp henne. Jag kramade henne och viskade i hennes öra att jag har en hemlighet som jag vill berätta för henne. Hon titta lite fundersamt på mig och tog med mig in till lärarrummet.

Läraren sade ”Sara vill du berätta nu vad din hemlis är”? Då sa jag att varför mina händer alltid är blåa beror på att min pappa slår mig varje dag med hans pinne. Mina föräldrar inte bara slår mig utan mobbar ut mig från familjen och säger att jag inte är deras dotter och att de hatar mig.
Varje dag under flera års tid har jag fått stryk med olika tillhyggen, från pinnen till pappas läderbälten.

Lärarinnan blev chockad och kramade om mig jätte hårt, hon lovade att hjälpa mig oavsett vad och föll tårar. Detta var första gången i mitt liv någon såg mig och kunde trösta mig, hon kramade mig jätte hård och när hon väl släppte märktes det att hon hade gråtit för min skull.

Hon sa ”jag lovar dig Sara att hjälpa dig, vänta här så ska jag ringa några samtal”

Efter en stund kom hon tillbaks och sa att det kommer komma några personer som ska hjälpa mig men innan det så skulle sjuksköterskan kolla på alla de sår jag hade. När sjuksköterskan fick se min sargade kropp fråga om det var min pappa som hade gjort allt detta. Jag tittade försiktigt in i hennes ögon och vågade för en gångs skull säga som det var och nickade på huvudet och sa ja, ”allt detta har min pappa gjort”. När ytterligare några timmar hade passerat kom det en kvinna från socialtjänsten och där satt vi i ett litet rum. Min lärare och socialtjänst kvinnan började ställa massa frågor och jag sa exakt som det var, vilket helvete jag levt under flera år. Att mina föräldrar alltid är berusade av alkohol och att misshandel tillhör min vardag. Det finns dagar där vi inte fick någon mat heller för att alla pengar gick åt att köpa alkohol och tobak. När vi hade samtalat i någon timme berättade socialtjänst kvinnan att de inte kunde hjälpa mig idag men efter helgen på måndag så skulle de rädda mig. Jag kände oerhört stort hopp när jag gick hem den dagen. Jag tänkte för mig själv, låt dem slå sönder mig idag och hela helgen för det är det sista de kommer göra. Helgen gick jätte snabbt och jag kommer ihåg den sista natten som om det vore igår. När det blev tyst började jag packa mina favorit kläder i min väska och tänkte äntligen ska detta helvetes liv ta slut imorgon. Den morgonen var första gången jag kände på riktig glädje, men är det inte sjukt att glädjen ska komma i och med att jag ska rymma från mina föräldrar?

När jag kommit till skolan blev jag placerad i lärarrummet och efter en timme kom socialtjänst kvinnan och denna gång hade hon med sig min lilla syster som var ett år i famnen. Jag blev jätte chockad och frågade varför hon inte är på dagis. Då svarade hon att de hade beslutat om att omhänderta mina syskon också får att det inte var någon trygg hemma miljö för dem att leva i. Då började jag skrika och gråta, jag förklarade att det var bara mig mina föräldrar slog och att de skulle låta dem vara men det var förgäves. Vi packades in i en bil och kördes till polisstationen, och efter ett tag kom en polisman för att förhöra mig. Jag berättade allt vad som hänt ännu en gång.

Efter flera timmars väntan körde dem oss till ett barnhem, där fick jag och mina tre syskon varsitt rum.
De bjöd oss även på saft och bulle, där satt vi i ett helt främmande hus men ändå kunde vi skratta och le med varandra. 

En rättegång inleddes ganska direkt och straffet som mina föräldrar fick var skadestånd till mig samt att de inte fick komma nära oss. Som om det straffet kunde läka de sår de skapat.
Men jag fick ändå leva utan oro, och det kändes helt underbart att inte vara rädd för att komma hem och bli nedslagen. Meningen med ett hem är ju att när man blivit nedslagen ute så ska man få tröst inne men hos mina föräldrars hem så var det värre inne än ute. Äntligen kom tiden då jag fick vara barn, från att tagit hand om ett helt hushåll som barn till att få leka med sina kompisar i samma ålder. Det var som att upptäcka en helt ny värld för mig.

Men allt blev inte mycket bättre för syskonen splittrades, alla mina syskon fick varsin fosterfamilj men jag blev placerad på ett hem för barn som är aggressiva och som varit med om tragiska händelser. Socialtjänstens förklaring var att jag inte var redo att bo i en vanlig familj eftersom jag var helt trasig inombords och hade ett stort hat emot alla vuxna. Jag trivdes absolut inte och bråkade alltid med personalen och de barn som också bodde på detta hem. I skolan var det alltid tjafs och jag slogs ofta, det spelade ingen roll vem som var framför mig, tjej eller kille så åkte dem på en snyting utav mig. Fel efter fel gjorde jag och ångesten över att min familj var splittrad tack vare mig förenklade inte min situation, hur kunde jag göra så mot min mamma och pappa? Det kanske är detta straff jag får ta tänkte jag eftersom jag är orsak till att våra liv ser ut som dem gör. Barn utan sina föräldrar och föräldrar utan sina barn, allt på grund av duma mig.

Så levde jag i flera månader men sedan efter mycket bråk och tjat flyttade dem mig till min lillebrors fosterfamilj. Det var en underbar känsla att få träffa honom igen, och en ännu härligare känsla var den jag fick av mina nya föräldrar som såg mig och brydde om mig. De visade mig den kärlek jag hade sökt av mina biologiska föräldrar men som jag aldrig fick.

Tiden gick väldigt fort och helt plötsligt så hade jag börjat sjuan, där mötes jag av motgång efter motgång för folk såg mig som annorlunda. Det bidrog till att jag mådde dåligt och började ställa till med problem i skolan, och när skolan ringde hem så bråkade jag med mina fosterföräldrar.

En dag när jag kom hem ville min fostermamma prata med mig men jag fick ryck och började slå och sparka henne. Jag kunde inte kontrollera min kropp för hon hade trampat på mig kände jag. Jag skrek att jag inte vill vara hennes dotter och att hon inte är min mamma. Ännu en gång ville jag ta en genväg från det helvete som hade uppstått och det genom att släcka mitt eget liv.

Efter den dagen placerade socialtjänsten om mig till ett ungdomsboende, där blev allt värre för när människor som har problem samlas under samma tak bidrar samhället till att man lär ut sina dumheter till sina kompisar.
Jag flyttades från olika ungdomshem och där kom jag i kontakt med alkohol och tobak. För mig var det något stort för jag visste att alkoholen hade gjort min pappa och mamma helt knäppa men jag började dricka för att söka tröst och för att glömma bort verkligheten. Jag rymde några gånger och tillslut blev jag placerad på ett hem där de värsta ungdomarna satt. Folk med drogmissbruk!!!
Jag tänker tillbaks och undrar hur de kunde lägga in mig bland knarkare, jag som bara haft familjeproblem som bidragit till min dåliga attityd. Jag gillade inte mitt liv men trodde ändå att jag gått igenom det värsta i mitt liv men så var det nog inte. I detta ungdomsfängelse som jag satt i fick jag en svensk man som kontaktperson.
Grejen med denna man var att han var rasist, inte nog med det så slog han mig konstakt.
Han visste exakt vart han kunde misshandla mig för det varken syntes eller märktes.
När han misshandlade mig blev jag påmind om hur min pappa slog mig varje dag och jag blev djupt deprimerad. Resultatet blev att jag började skära mig själv med ett rakblad. Frustationen att inte ens socialtjänsten eller myndigheterna kunde hjälpa mig för när jag berättade vad min kontaktperson gjorde sa dem att jag bara ljög.
De började medicinera mig med massa olika tabletter för min depression och för att jag hade ADHD.
Jag kände mig alltid drogad, enda frågan jag ville ställa just då var ”vad har jag gjort för att förtjäna detta”?

Min kontaktperson slutade aldrig slå mig, och en gång kom en av personalen fram till mig och sade att hon trodde mig. Hon hade sett när jag fick stryk men hon vågade inte säga till deras chef. En dag när jag hade fått stryk mötte jag henne i korridoren och då tog jag ett hårt tag om hennes hand och släpade med henne till chefen. Jag sade ”hon har någonting hon vill berätta för dig angående min kontaktperson”. När chefen frågade henne om hon ville berätta någonting så teg hon, då skrek jag att hon skulle berätta vad hon såg här om dagen. De körde ut mig från kontoret och jag blev helt galen, samtidigt som jag grät som ett litet barn så skrek jag och slog allt som kom i min väg. Detta var början på en ny tid, isolerings tiden. Så fort jag blev aggressiv slängde dem in mig i isoleringsrummet. Där fick jag vistas i flera timmar tills jag lugnat ner mig. Jag var så trött på min tillvaro att jag inte hade något hopp att leva vidare. Jag kände inte att någon brydde sig om mig, inga samtal från varken syskon eller så kallade vänner, inga brev heller för den delen. En dag bråkade jag medvetet med en av tjejerna som satt inne med mig, innan jag startade allt så hade jag smugglat med mig ett rakblad. När jag väl sattes i isoleringscellen så visste jag att ingen skulle komma till mig på flera timmar. Jag skar mig i händerna och armarna i flera timmar, och känslan av att se sitt eget blod rinna nedanför mig var en skön känsla. En känsla som bekräftade mig, rakbladet blev min bäste vän för den fanns alltid för mig. När detta uppmärksammades stämplade dem mig för att vara självmordsbenägen och då hade dem alltid koll på vad jag gjorde och om jag hade någonting vasst på mig. Jag var oerhört besviken, speciellt på den kvinnliga arbetaren på hemmet, och en av nätterna kunde jag inte sova. Jag låg och grubblade på vad jag ville göra med henne och helt plötsligt reser jag mig upp och knackar på hennes dörr. Så fort hon öppnade dörren så matade jag ett slag mot hennes ansikte och där låg jag på henne och bara slog och slog och slog och slog. Jag skrek till henne, nu vet du hur det känns när man blir slagen och ingen hör dina böner om att bli räddad eller när du ber om hjälp. Sedan låste jag in henne i rummet och rymde därifrån. Jag gömde mig i skogen men efter någon timme kom ångesten tillbaks och mitt samvete klarade inte av det så jag gick tillbaks till hemmet. Där va det många poliser på plats och så fort de såg mig sprang de för att ta fast mig.

Jag sattes i isoleringscell i tre dagar tills de bestämde vad de skulle göra med mig. Mitt nya hem blev ett paragraf 12 hem, sluten avdelning där personalen alltid övervakade mig. Detta ställe var verkligen helevetes mittpunkt för mig, jag blev sämre och sämre. Tänkte mycket på mina syskon och föräldrar, var det värt att sluta få stryk av mamma och pappa för att hamna här? Hur sjukt det än låter så saknade jag hem, trots allt mina föräldrar hade gjort för där var jag inte inlåst hela tiden. Självmord, självmord var det enda tröst jag hade och en dag gick jag in till toaletten gråtandes. Där hängde jag upp ett snöre i duschen och runt min hals och ställde mig på en papperskorg. Min sista tanke var denna, nu har jag inte ens mina syskon så jag har ingenting att leva för och det sista jag sade var ” förlåt Gud för att jag tar mitt liv nu men jag orkar inte mer” och puttade bort papperskorgen sedan blev allt svart…

Jag vaknade upp i en ambulans utan att förstå någonting, jag trodde först att jag drömde om hur jag dött och kördes till sjukhuset. Jag tänkte äntligen är jag död och slipper denna missär men efter en kort tid förstod jag att det inte var en dröm och jag var inte död. Jag kände hur en av personalen som åkte med i ambulansbilen höll mig i handen och sade med en mjuk röst ”du får aldrig göra om det igen”. Där låg jag halvdöd och tänkte Gud vill verkligen att jag ska lida för han låter mig inte dö. . .


CG

Skapandet av detta mysterium har inte gått vägen.
Alltid har jag kört mitt speciella sätt för att jag sökt efter det perfekta.

Av den visdom jag lärt mig av åren som varit har detta svetsats fast mest -
Jag i mig själv kan inte skapa känslor eller intryck.

Sådant skapas när tiden är inne, och då kan motfrågan bli när man vet när tiden är inne?
Enda svaret som kan ges är när mina sinnen är till ro.
Roade i mig själv men främst i det jag tror på.

Kanske av längtan till denna stund som präglat mina böner har gjort mig tagen av stundens allvar.
Förundrande vad en gnutta känsla kan förändra ens livsglädje för en människa.

Hade jag kunnat skapa denna känslan på enbart stoft så hade det blivit för mycket och för enkel skapelse.
Och det som är för mycket uppskattas inte i längden och det som fås enkelt försvinner desto enklare.

Det som skapas snabbt det förstörs snabbt.
Slutsatsen av detta är att något skapas o någon förser oss med denna skapelse.
Denna någon är Gud och denna skapelse är kärlek.