Förlåt mig, förlåt mig Gud för att jag varit en idiot.

Förlåt mig Gud för att jag missbrukat din livbåt.

Förlåt mig för att jag tittat bakåt istället för att fokusera framåt.

Gud du gav mig ett anbud att få vara mitt ombud, men vad har gjorts med detta löfte,  Herregud!!!

Jag kände mig stark när livet lekte, jag var inte rädd för det okände utan jag trodde jag klarade av all sorts elände.

Förlåt mig för det, förlåt mig för att jag gått min egen väg.

Förlåt mig för att jag trott att allt ska gå som smort.

Förlåt mig för att jag ibland varit högmodig, det är mitt tillstånd som varit kallblodig.

Jag trodde det räckte med att ha ett kors runt halsen och därav fortsätta dansa den valsen.

Förlåt mig för att jag glömt bort dig, jag vet det var dumt och det känns helt tomt!

Förlåt mig för att jag dig tagit förgivet min Gud, och detta är skrivet när jag haft ångest som mest.

Förlåt mig för de onda tankar jag haft, det känns som en skräckpropaganda

Detta är skrivet under en tid av strid, där motivet är att nå en inre frid.

Dessa förlåt min Gud, dem vill jag skrika mig hes på och det helst idag.

Detta är akut för jag vill ha ett rättvist domslut när min dag är inne.

Mitt beslut borde vara att jag är hes av mina förlåt för att kunna friges.

Helst idag, och som sämst imorgon! Förlåt mig Gud…

En teater, ett drama eller ett spel.
Ja vi skulle kunna kalla livet för dessa bromsfel!

En historia, en sång eller en dikt.
Livet kan förklaras med denna tillförsikt!

Sagan, storyn och berättelsen om livet kan ges på så många olika sätt.
Men vad är det man vill lyfta fram mest?

En fasad, en mur och massa barriärer,
ja det är vad vi gjort med våra tankar, de är isolerade och övergivna!

Vi lever våra liv som om vi är stora och starka där vi klarar av allting.

Men vi glömmer bort att det kommer en stund där allt blir tyst och
vi tänker på att ta en dag i taget och därav fösa undan de känslor som blir över.

Varför fundera på massa lera som tjocknas till i mitt inre när jag kan blockera?

Och för att kunna briljera så måste jag fixera, men inte på det som är svårt att hantera.

När dörren stängs, ja då ser ingen ditt smile längre.
Endast du står kvar där i din mörka vrå, medans alla tror att du är ett skattekontor.

När lampan släck så  hörs ingenting mer! Förutom surrandet av dina tankar!

De tuffaste minuterna är inte när man är bland folk och när något hemskt har hänt.

Nej det är de minuter du har när dörren har stängts och lampan har släckts och du börjar din nattliga rutin…

Tänka, tänka på vad som gror i min grop.

Känslan av frustration, av oro och av vånda, de dyker inte upp på stranden när du har ett glas i handen!
Nej de kommer när du är ensam och utelämnad!

Varför kanske du tänker nu och vad yrar skrivaren om?

Ensam är stark, nej det gäller inte och om du tror att du inte är ensam då skulle du aldrig känna denna utelämning, denna oro och denna vånda!

Vi människor är oerhört bra på att soppa allt som inte behagar oss under mattan.

Men när det är flyttdags då måste mattan flyttas undan och all dam blir synlig och möglig.

Exakt samma sak är det med vårt inre, när vi förtränger och förbiser känslor, intryck och händelser bör vi veta vad vi gör.

För det kommer en dag då du måste facea ditt dam, ditt bagage och ditt förflutna. för om inte så möglas vi genom att bli likgiltiga!

Börja tänk högt när dörren är öppen och börja se till ditt damm när lampan fortfarande är tänd!

Jag undrar om folk som alltid uppför sig väl har tappat kontakten med sitt verkliga jag!

Är de omedvetna om hur de påverkar andra och skyler sin egna smärta bakom aktiviteter och prestationer?

Ju mer jag döljer mitt inre, desto mindre accepterar jag min medmänniskas inre!

För om ínte jag kan visa min svaghet, vem kan då våga visa sig svag och söka tröst hos mig?

Hellre att ha massa drömmar som inte uppfylls, än att leva ett drömliv som inte uppskattas!!!