Charbel

Utan dig hade jag inte kommit till, och utan dig hade jag saknat mycket i mitt liv.

Jag kommer ihåg som liten när jag kom hem från skola. Jag slängde min skolväska i hallen o skrek, är pappa hemma? När jag fick svaret: Ja det är jag, blev jag lugn.
Var svaret nej växte en oro inom mig och varje gång dörren öppnades sprang jag dit för att se om det var du far. Ju äldre jag blev ju mer kände jag igen dig.
Kände igen sättet du öppnade dörren och lätet av dina nycklar när du steg in i hemmet. Som liten fanns en fruktan, en fruktan som jag fick erfara efter att jag busat tillräckligt och jag blev tillrättavisad. Jag kände mig ensam och svag när du fick nog, många lavetter delades ut och då förstod jag inte varför. Idag måste jag säga att jag är glad över sättet du behandlade mig på och det du uppfostrade mig till.

Argsint tyckte jag att du var som liten men oj min far vad den bilden har förändrats.
 Mer tålmodig och härlig far finns inte i världen att få. Jag kanske inte fick allt jag ville som barn, men det täcker upp allt som jag gått miste om när jag ser ditt förstånd.
 Vem har funnits vid min sida när jag gjort mig illa, både som barn och som vuxen. Kommer ihåg när jag bröt mitt ben och jag tittade upp på läktaren.
Jag såg hur du flög över staket och stängsel för att ta hand om mig.
Många nätter när jag kommit hem efter destruktiva utgångar försökte du tala vishet med mig och då förstod vi inte varandra.

Jag sa att du inte fattar på att leva i detta samhälle eftersom du är uppvuxen i en helt annan värld. Idag kan jag skaka på huvudet o känna mina tåra som rinner nedanför mina kinder.

Är det av skuldkänslor eller är det av kärlek? Det är mycket jag ångrar som jag sagt och gjort emot dig, händelser som satt dig i knipa pga. mina dumheter men trots allt så stod du kvar och efter att du lugnat dig öppnade du din famn och sedan krama mig, samtidigt som du lova att allt skall ordnas min son. Idag kan jag se tillbaks till så mycket och bara titta på dig o njuta far.
Jag ser ditt lugn och ditt tålamod som var svårt för mig att märka, och jag vet att det inte berodde på dig utan kan endast skylla på mig själv.

De människor som känner dig har märkt av ditt sätt att vara, de människor som ser dig för första gången uppmärksammar vilket förstånd du har. Många av mina vänner har frågat mig hur du låtit mina systrar få åka kors och tvärs över denna värld för att uppfylla sina drömmar.

Jag själv har undrat hur du låtit dina barn göra som de velat och litat på deras omdöme trots att allt vi gjort inte varit det bästa.

När jag va ung sa jag alltid till mig själv "nää jag ska inte bli som min pappa, jag ska ge allt vad mina barn vill ha och aldrig säga nej". Idag vill jag bara ha en liten del av den tjänande gåvan du har, i dessa tider vill jag ha lite av ditt förnuft men framför allt så vill jag ha det goda hjärta du har, far. 

Jag längtar till den dagen jag själv har barn, då kanske jag kan förstå känslan som du talade om "du kommer inte att förstå mig tills du själv får barn mitt älskade barn".

 Alla gånger vi varit osams för att jag gjort dig besviken har du förlåtit, alla de gånger du vakna upp mitt i natten pga. all oväsen som jag skapade har du glömt bort.

Bara en människa med ett stort hjärta stöttar och servar sin avkomma i allt och det är det du gör min far.

Jag är stolt att säga att jag är Malkes son när folk undrar vem jag är och som i många fall får jag höra "jo det syns verkligen att du är hans barn" . Är det en vänlighetsfras folk drar eller är det av samma charm vi har.

Jag kanske inte känner dig tillräckligt för att jag inte bott under samma tak i massa dar men jag lovar dig far, jag lovar dig att idag står jag här och är villig att ta del av ditt liv dag för dag. Ta del av din personlighet som säkert har massa drag i lilla jag.
Jag är beredd att ta till drastiska drag för att få komma nära ditt rätta jag.
Ge mig bara en befallning och jag fullföljer den utan att blinka för det är dig jag vill visa min eviga tacksamhet för.
Är tacksam i vad jag erfarit men framförallt det jag har,
har med dig i en far och son relation.


Min älskade Pappa : )

Är vi beredda?

Är vi människor svaga eller är denna värld stark för oss?

Känner vi oss själva eller är det lögnen som tagit över våra liv?

Vad gör man när situationer blir för svåra att reda ut, vad händer med vårat mod när orken tagit slut.

Kan vi inte bara komma tillbaka dit då allt var i fröjdens tid, både i våra sinnen och liv.

 Vi längtar till en plats där tryggheten omsluter oss, vi väntar längs bryggans kant för att känna den svepande vinden av vår räddares hand.

Vi vill allt detta men är vi beredda?
ÄR VI BEREDDA?
///CG

Var är en förväntan i ett möte med en främling? 

En främling som man inte alls delar någonting med, varken intresse, grunder eller livsstil. 
När första ögonblicket sker  påbörjar man en upptäcktsresa.

Först till det yttre genom att ögonen möts och försiktigt börjar en observation av små saker hos främlingen. 
Vad är det som gör så att mitt inre vill ta in en människa och avstå från att släppa in en annan människa?

Vad är de avgörande dragen eller det ögat fröjdas utav som låter mitt inre vilja ha den ena främlingen men inte den andra?

Vi människor fascineras av en medmänniska som antingen är oss lik eller en som är skiljaktig oss.
Man lockas till det som man är väldigt bekant med eller det som man känner att detta är ett farligt område.

Farliga områden kan låta lite destruktivt men inte i detta sammanhang för det vi inte har erfarenhet utav kan vi inte förklara genom våra känslor och intryck.

Dig har jag aldrig erfarit, och dig har inte kommit tillkänna förens våra blickar mötes vid men spelar det någon roll för mina känslor och mina intryck?

När en människa är sig själv, inte för sin egen skull utan för sin omgivnings skull är något som berör.

När en människa öppnar sig och visar sig svag trots sin styrka är stunder som får en annan medmänniska att smälta.

Samtidigt som väldigt mycket händer i livet så finns ändå ett fokus, ett fokus på vänlighet och godhet.
Återigen inte av själviskhet utan för dem människor som finns runt omkring en.

En sådan främling berör och uppmuntrar, en sådan människa är eftrsträvande av många och en sådan medmänniska är allt man önskar sig ha vid sin sida.

Just du är denna främling jag talar om, du är denna människa som berör och tro mig du är en sådan människa som man önskar ha vid sin sida under livets resa ........

Härliga känslan i sommar tider, man vet att man har någonting att vända hem när mörkret är kommen.
Vad finns bättre känsla än att veta att man är glad.

Glad inte för att man är ensam utan för att man har människor i sin omgivning som ger en lycka.

Ditt jag förvandlar människors sinnen av din godhet och din utstrålning gör människors olycka till lycka.

Vi strävar alltid till att tillfredställa vårat inre så vi kan känna den härliga känslan.
Man försöker och försöker, men ibland förblir det dystert.

Är lyckan svår att få tag på eller är vi människor för komplicerade och vill alltid söka den svåra vägen för att få känna lycka.

Istället för att klaga kan man njuta.
Istället för att kräva så kan man skänka.
Vad är det vi ska njuta utav och skänka av?
Kanske oss själva där andra i vår närhet kan få känna denna lycka!!! CG

När man går igenom tuffa tider så är det svårt att se något positivt för stunden.

Man tänker ofta, varför just jag? Vad har jag gjort så jag förtjänar detta?

En motgång kan knäcka en individ totalt och livet blir aldrig sig likt.

Man vill tillbaka dit då allt var i fröjdens tid, och de minnen som var lyckliga är det enda som går runt och runt i hjärnan.
Människan gör allt för att få tillbaka den känslan som fanns, eller de relationer var. Man tänker om jag bara hade handlat annorlunda så hade detta aldrig skett.

Alla vi människor har gått igenom något som inte varit behagligt och det får man räkna med. Man styr inte över naturens gång, men kan man styra efter att naturen haft sin gång?

Man kan ordna upp sitt liv i minsta detalj men vad händer när hela drömvärlden rasar?

 Vad händer när det man planerat och drömt om inte uppfylls eller uppnås?

Är det inte besvikelsen som tar vid och man känner en frustration, en frustration som snart blir till övergivenhet.

Man kan klaga på mycket här i livet och det är väldigt lätt att se saker och ting som inte är som det skall vara. Men allt som är bra och allt som fungerar, uppskattar man det och njuter man av det? Vi människor har oerhört mycket som är välfungerande runt om kring oss men vi ser inte det. Vi märker inte av all bekvämlighet som vi har förens dessa privilegier ryks bort från oss.

Vad vi bör göra istället för att klaga på allt som sker är att ta vara och njuta av varje situation och varje händelse som egentligen är normalt men som är fylld av gott.  Gott i kärlek och gemenskap

Jag är en människa som kommer tillskott med saker jag planerar och vill göra men det har inte funkat så bra med relationen mellan mig och min blogg :(. Minst en gång per dag så tänker jag på min blogg som jag börjat skiva på, vet inte om man kan påstå att man är igång efter att bara ha skrivit ett inlägg men vadåååååå jag försöker iallfall :).

Om vi tittar tillbaks på mitt första inlägg så hade jag ju match, visst blev det mål och två st wiii J. Jag avgjorde matchen när det endast var 2 minuter kvar och jag kände mig som en hjälte som i gamla goda fotbollstider.

Dessa tider har jag semester och det är välbehövligt, jag har varit med familj och vänner. Helt otroligt vad nära och kära betyder, jag inser inte det förrens jag umgås med dem o får ta del av deras kärlek till mig. Ofta har jag tänkt, varför känner jag ingen saknad av människor? Jag kanske fick svaret idag, kan man känna saknad till någonting man inte ger sin tid åt? Vare sig om det är i tanken man ger tid eller i verkligheten genom att ge sin tid i umgänge. Så för att kunna sakna någon så måste man ge sin tid genom att umgås för då lär man känna människan på djupet och då uppskattar man saker och ting hos den människan. Och det är just det man uppskattar som man vill ta del av. Men å andra sidan när man lär känna en människa så lägger man märke till dennes brister som kan va väldigt störande. Det man får göra är att överväga och se vad som berör dig mest, det som uppskattas eller det som irriterar?

Det är bra att ställa sig själv lite konstiga frågor, frågor som man inte vågar ställa till andra för att det är pinsamt. Men jag och mitt inre kan argumentera om vilken fråga som helst och det är det som gör mig lite vis. Så dagens uppmaning, våga ställ dig frågor som du inte vågar ställa tidigare för dummare lär vi inte bli. Min fråga var, saknar jag någon och jag har inte fått svar på det ännu men jag har i allfall börjat processen och tiden kommer ge mig svaret.

/// CG