Charbel

Det finns ingen bättre känsla än att känna sig liten, svag och otillräcklig,
men ändå veta att man är älskad, accepterad och därav blir upprymd med all den storhet, styrka och tillräcklighet.
Jag älskar förkrosselsen på något underligt sätt för det är enda sättet att se sig omkring och blicka på vad som egentligen förvandla mitt liv och som betyder någonting.

Under själva förkrosselsen är livet en dynga och speciell i början av skeendet men när funderingen drar igång och man låter tystnaden få tala, faller mycket på plats från ingenstans.
Så kan det kännas men det är just tystnaden som låter processen fortsätta och nya steg tas mot rätt riktning. Det är när man avskiljer sig från all stress, all oljud och all vad vår värld erbjuder oss som man kommer in i sitt egna djup.
Där frågor som man alltid bär på inte alls lyfts upp som tex Vem är jag? Vad vill jag ? Vart är jag på väg och vad är det som händer?
Dessa svar får jag endast när jag taggat ner och har avsatt tid för mig själv.

Jag säger ofta att "jag behöver ensamtid", där jag bara vill vara, vara ensam och i min tysta tankevärld.
Det kan låta konstigt, speciellt när man aldrig har givit sig själv chansen och möjligheten att få vara sig själv med sig själv. Människan vågar inte låta tystnaden tala för att det är då ensamheten blir som störst, men det är just i ensamheten som Gud möter oss som mest.
Just när jag inte vill ha med någon annan att göra och börja reflektera kring vad jag gjort i mitt liv och alla situationer och händelser som ändå på något sätt präglat mitt liv som jag kan ta ett avstamp och nya kliv mot någon riktning. Förhoppningsvis så ska det leda till någon uppbyggande.

Tystnad är när själen lyssnar och själen får andas i sin egen takt som genererar i en förvandling.
Musik utan tystnad blir kall och känslolös, själva pausen får tonerna att lyfta och ibland tårarna att komma. Tystnaden betyder lika mycket som själva ljudet i både text och ton musiken. På samma sätt ger tystnaden hjärtat utrymme, för reflektion och därav segerton och härliga sanningar.  

Tystnaden i en skräckfilm är de sekunder där tusen tankar far som vinden, för man vet inte vad för läskigt eller spännande som händer. Dessa sekunder kan kännas som en evighet och man kan endast höra sitt sina andetag och känna sitt hjärteslag. Och sedan så händer det någonting plötsligt. Utan dessa sekunder så blir inte spänningen så maximerad.

Exakt samma sak är det med att vandra med Gud, att vara i bruk och alltid vara på väg någonstans gör Gud maximal i oss för jag behöver pausa upp från min vardag och mina vanor.
Jag säger inte att man ska koppla bort Gud, nej! Jag syftar nog på tvärtom, att knyta sig an Gud än mer. Att Jesus skall få vara min tysthet och då talar jag inte om några minuter om dagen, Nej! Utan om att planera min tysthet.

Då planerar jag Gud i mitt liv och i min tillvaro....

Vad händer när orken tagit slut, och olusten tagit vid…?
Vad händer när man inte ser framför sig FÖR all dimma som denna kaosvärld har skapat…?

Man ser inte alla de minor som finns runt omkring en,
och varje gång jag trampar på en gömd mina så sprängs en del av mig…

 

Finns det något värre än när orken och lusten slutat leverera?
Vart har den glöd och det hopp som funnits där tagit vägen?
Varför kan en känsla, ett intryck eller ett tillstånd som är behagligt inte bara vara; varför måste den alltid bli något vardagligt och så småningom avta?


Vart är jag på väg, och vad leder jag mitt liv på för väg?
Räknar jag med konsekvenserna av mitt handlande?
För jag borde veta att varje handlande har ett resultat i sig.
Och det resultatet i sig mynnar ut i min väg, min sanning och mitt liv.


Ibland vill jag bara fly och till min fröjd tar jag bara en väg, utan att veta vart den leder överhuvudtaget .
Orken i mig sätter inte mycket prägel i det val jag gör, för jag ser inte alls skymten av en ljusdal.


Modet i mig smakar som blodet, modet i mig reagerar som blodet.
Som hela min kropp är fyllt av blod, så har modet i mig varit.
Som blodet i mig rinner som vatten när en skada är skedd,
så rinner modet ur mig när jag tappat stinget.
Stinget för livet, kan det bli värre än så?


Mina tårar de finns, men kvävs av mitt inre.
Sårbarheten förvaltar dem väl, inte för något uppbyggande utan för sitt eget bruk i själviskheten.
Mina tårar vill verkligen komma ut men någonting hindrar dess slut.
Mitt inre kanske bromsar de tårar som vill ut, för att jag kanske inte är redo att kollapsa helt och fullt ut.


Är det olusten som framkallar denna fromhet som vi människor är mästare på att bära?
För att vara en äkta vara bör jag sluta ursäkta det mitt liv har utvecklat…


Då är grundfrågan, om jag inte har någon ork eller något hopp kvar, och när mitt mod och min lust har slutat att leverera, vad gör jag då ???

Så kan det kännas ibland...

Lyssna på en uppmuntrande låt som jag ofta vänder mig till....