Vad händer när orken tagit slut ???
Vad händer när orken tagit slut, och olusten tagit vid…?
Vad händer när man inte ser framför sig FÖR all dimma som denna kaosvärld har skapat…?
Man ser inte alla de minor som finns runt omkring en,
och varje gång jag trampar på en gömd mina så sprängs en del av mig…
Finns det något värre än när orken och lusten slutat leverera?
Vart har den glöd och det hopp som funnits där tagit vägen?
Varför kan en känsla, ett intryck eller ett tillstånd som är behagligt inte bara vara; varför måste den alltid bli något vardagligt och så småningom avta?
Vart är jag på väg, och vad leder jag mitt liv på för väg?
Räknar jag med konsekvenserna av mitt handlande?
För jag borde veta att varje handlande har ett resultat i sig.
Och det resultatet i sig mynnar ut i min väg, min sanning och mitt liv.
Ibland vill jag bara fly och till min fröjd tar jag bara en väg, utan att veta vart den leder överhuvudtaget .
Orken i mig sätter inte mycket prägel i det val jag gör, för jag ser inte alls skymten av en ljusdal.
Modet i mig smakar som blodet, modet i mig reagerar som blodet.
Som hela min kropp är fyllt av blod, så har modet i mig varit.
Som blodet i mig rinner som vatten när en skada är skedd,
så rinner modet ur mig när jag tappat stinget.
Stinget för livet, kan det bli värre än så?
Mina tårar de finns, men kvävs av mitt inre.
Sårbarheten förvaltar dem väl, inte för något uppbyggande utan för sitt eget bruk i själviskheten.
Mina tårar vill verkligen komma ut men någonting hindrar dess slut.
Mitt inre kanske bromsar de tårar som vill ut, för att jag kanske inte är redo att kollapsa helt och fullt ut.
Är det olusten som framkallar denna fromhet som vi människor är mästare på att bära?
För att vara en äkta vara bör jag sluta ursäkta det mitt liv har utvecklat…
Då är grundfrågan, om jag inte har någon ork eller något hopp kvar, och när mitt mod och min lust har slutat att leverera, vad gör jag då ???
Så kan det kännas ibland...
Lyssna på en uppmuntrande låt som jag ofta vänder mig till....
Det var super fint skrivet charbel!, och gud vad jag håller med dig i allting som du skriver, jag känner igen så mycket i det du skriver. Jag tror alla någon gång känner sådär i livet, men man vet, eller man är tvungen att försöka se det ljusa, om inte för sig själv så i alla fall för sin familj skull. Man är tvungen att se bortom det mörka in i ljuset. Man är tvungen att klara hindren och ge sig in i nästa spår... det är så livet fungerar helt enkelt. man måste vara stark också, tro på sig själv och lyssna på sitt inre.
Charbel, känns konstigt att jag alltid säger att jag känner samma sak, men tro mig har kommit in i ett sånt tillstånd jag me nu. Jag bara orkar inte med skolan, inte med jobbet, inte med något känns det som, ändå gör man allt, press o stress upp till huvudet. Jag vill bara gömma mig. Som du säger tårar vill komma och man bara försöker stoppa dem, för vad är det man gråter för egentligen? ja egentligen vet vi nog innerst inne men vi vill inte erkänna det.. Allt handlar om att man ska försöka hitta sin inre styrka igen, den har bara trampat lite snett, så gör det som du vet att du mår bra av och som får dig att bli stark så ska du se att sakta men säkert blir allt bättre.. Vet du vad jag märkte, att jag senaste tiden inte tagit fram bibeln på länge, lite ledsamt egentligen men jag gjorde det häromdagen och som alltid får man tröst och kraft igen.. Du verkar vara en stark människa, du ska se att det bara är för nu, you can do it:)
Detta är prövningens tid, för att när man känner att de inte finns hopp..då har de gått långt..och detta är ju det vi lever på tro,hopp& kärlek. Och jag vet exakt hur de känns jag t.o.m är i en sådan period nu, men ändå är jag så stark o svag samtidigt,nog för jag ber i dessa svåra och prövningens tider. Men tårarna kan inte sluta..det är för jag är den sårbara och känsliga.Mitt hjärta är mjukt och öppet och eftersom jag är den känsliga så är det tårarna som finns där..och kall skulle jag aldrig vela bli men åtminstoende hårdare..Sedan vet jag att bara Gud kan ge styrka..det är sanningen. Man måste tänka att allt kommer och går men endast Gud består i dessa tider, för annrs faller man ihop av alla fall som orsakas av alla olika orsaker i livet.
