Charbel

Det är med ett sorgset hjärta och ett kokhett smärta jag skriver dessa rader.

Jag höll på att läsa en bok som gjort revolution i min framtidstron
(Titel på boken: Är Jesus din Herre?)

Plötsligt hörde jag hur dörren till mitt rum öppnades och där stod min pappa.
Han satte sig på soffan och vi började samtala och det ena ledde till det andra.
Han betonade att jag inte ska se mig över någon annan människa och att jag måste älska min medmänniska.
”Det spelar ingen roll om du älskar mig, din bror, din familj eller din granne om du inte älskar din främmande” så exakt sa pappa. Sedan kom vi in på ett väldigt känsligt ämne för mig, ni som kommer mig vet att det handlar om min mor.
Min älskade mamma Victoria. Ni som inte visste så är hon sjuk, och jag som ung skämdes väldigt mycket för det. Men detta samtal med min far var första gången jag fick situationen och händelsen berättad i detalj.
Det kanske är av rädsla som jag inte velat höra den eller så är det bara någonting som förbipasserat lilla mig. 

Min pappa berättar: En nära vän till min mamma hade blivit påkörd av en bil, först sa läkarna att hon skulle överleva men efter några timmar kom dödsbeskedet. Kvinnan som dött var mors bästa vän som hon känt i hela sitt liv. Självklart blev mamma bedrövad och slog sig på bröstet i rop och klagan.
När kvällen var kommen klagade min älskade mamma över den fruktansvärda huvudvärken som hon hade.
Pappa frågade om han skulle ringa någon läkare men hon vägrade och sade ”äh, det blir nog bra när jag fått lite sömn”. När folk dör i vår kultur så samlas man och sörjer tillsammans och uppmuntrar varandra i de dystra tider och det kallas för aza el 3aza. Dessa samlingar äger rum i den dödes hem för att genom sin närvaro visa uppskattning och kärlek till den som gått bort. Väl hemma så fortsatte mamma att må dåligt och när pappa vaknade dagen därpå visade sig att hon inte hade sovit på hela natten. Hon hade tagit två starka tabletter och ätit lite yoghurt (labbann) men hade lika snabbt spytt upp allt.
Då sa pappa bestämt att de skulle till doktorn men mor envisades med ett nej och att det inte är så farligt. Samma dag så skulle hennes bästa vän begravas.
Då vandrar hela byns invånare tillsammans från den dödes hem till kyrkogården.
Männen går för sig och kvinnorna för sig och längst fram bars den dödes kista för en sista vandring genom gator och torg. När mamma kommit in till kyrkogården kände hon sig trött och utmattad så hon satte sig på en sten.
Just i den stunden blev det en tystnad för att tiden var kommen för att lägga ned kistan i dess plats.
Så fort kistan lades ner i jorden så föll min mamma ner till marken. Ett sus hördes igenom skaran och nyheten kom snabbt fram till min pappa. ”Victoria din fru har svimmat av”, min pappas första tanke var att det berodde på hennes sorg över sin väninnas bortgång som orsakat detta. Men när de försökte väcka upp mamma genom att hälla vatten på hennes ansikte och genom att slå försiktigt på hennes kinder så blev pappa förskräckt.

                                                          Chocken
Som tur var så fanns det en bil tillgänglig och de körde henne direkt till doktorn, på den tiden fanns det inte sjukhus som det finns nu så läkarna fanns tillgängliga i sina hem. När läkaren hade undersökt min mamma slog han sig själv på bröstet och skrek ”NEEEEEEEEJ MALKE NEEEJ” (Malke är min pappas namn).
Pappa hamna i chock för han misstänkte det värsta tänkbara men efter några sekunder började läkaren att berätta vad som hänt. Antingen har ett blodkärl spruckit i hjärnan då blir hon förlamad eller så har hennes hjärna svullnat upp och kan dö. Pappa förstod inte vad som sades eftersom det inte verkade verkligt, för en timme sedan så pratade jag ju med henne tänkte han. Min mamma vaknade inte upp på tre dagar, hon låg medvetslös och där i sin bädd kunde man tydligt se vad som kommer att följa mamma resten av hennes liv.
När hon rörde sig så kunde hon endast röra sin högra hand och arm, sin högra fot och sitt högra ben.
Allt detta utan hennes medvetande. Efter att hon vaknat upp efter den tredje dagen ville hon upp för att gå till toaletten men fick en chock över att hon inte kunde röra sin kropp som vanligt.
Hon förstod ingenting, hon tittade på min pappa och ville ha en förklaring.
Chockad och frustrerad fick hon ta emot hennes diagnos. ”Victoria, du har blivit förlamad i hela vänstra delen av din kropp. Du kommer aldrig kunna gå normalt och du kommer aldrig kunna göra allt som var i din vardag”.
Med andra ord sa läkaren att hon aldrig kommer bli bra igen och att hela hennes liv kommer förändras, tyvärr till det sämre.

Denna händelse har präglat hela mitt och min familjs liv. Denna händelse har påverkat oss oerhört mycket, och det lär den göra i flera generationer.
Frågan till dig som undrar om min mamma kunde gå till toaletten efter det som skett med henne kan jag endast säga: hon mer än bara går, hon skuttar och sår. Hennes styrka som mor är inte bara i att ha uppfostrat sju barn i ett främmande land, utan att klara av alla de krämpor som livet smort.
Hon kom till Sverige som analfabet men kan stolt visa upp hennes pappersblock där hon själv har skrivit på båda dess språk, arabiska och svenska.
Som jag skrev tidigare så skämdes jag för att jag hade en haltande mor, men i dessa dar är varje steg hon tar min största stolthet.
Jag ville inte att mamma skulle följa med till föräldrar möte för att alla tittade ut henne, men idag vill jag inget annat än att bara visa upp henne för varje folkgrupp.