Charbel

Dagarna kom och nätterna gick. Innan jag ens han tänka så hade jag börjat andra klass.

Jag var så himla trött på mitt liv och det resulterade till att jag aldrig gick ut hemifrån. Misshandeln och tortyren fortsatte och blev värre med tiden. När jag satt vid min skolbänk kunde jag drömma mig bort om att någonting hemskt skulle inträffa när jag skulle hem. Att någon bil eller buss körde över mig, inte av medlidande utan för att jag ville slippa detta tragiska liv.

Jag visste alltid när min pappa var hemma, så fort tv:n stod på med hög volym då var pappa på krigshumör.

En dag kom jag hem och skyndade mig in till mitt rum för att få en lugn stund för mig själv. Efter ett tag hörde jag ett skrik, ”kom och ät satungeeee”.
Mamma hade gjort sin plikt i att säga till att maten var klar.
När jag väl satte mig för att äta fick jag ingen mat serverad utan jag fick titta på när alla åt. Mina föräldrar sade att jag inte är värd att äta med dem så jag får äta de rester som blir över.
Så fort jag började äta så reste sig alla från matbordet, ensam kvar sittande med blicken på talriken.
I den stunden kände jag mig helt övergiven, hela världen emot mig och jag grät.
Mina tårar blötte ner de rester jag hade fått som jag var tvungen att äta upp. När jag gick in till mitt rum bestämde jag att detta måste få ett slut på detta lidande. Den kvällen fick jag stryk av min pappa men i tanken så önskade jag lite att pappa hade slagit mig istället för att låta mig få sitta där helt ensam och övergiven.
För den känslan gjorde att jag totalt tappade hoppet om en förändring för min tillvaro.
Dagen efter när jag såg min lärare komma till skolan blev jag jätte glad och sprang för att möta upp henne. Jag kramade henne och viskade i hennes öra att jag har en hemlighet som jag vill berätta för henne. Hon titta lite fundersamt på mig och tog med mig in till lärarrummet.

Läraren sade ”Sara vill du berätta nu vad din hemlis är”? Då sa jag att varför mina händer alltid är blåa beror på att min pappa slår mig varje dag med hans pinne. Mina föräldrar inte bara slår mig utan mobbar ut mig från familjen och säger att jag inte är deras dotter och att de hatar mig.
Varje dag under flera års tid har jag fått stryk med olika tillhyggen, från pinnen till pappas läderbälten.

Lärarinnan blev chockad och kramade om mig jätte hårt, hon lovade att hjälpa mig oavsett vad och föll tårar. Detta var första gången i mitt liv någon såg mig och kunde trösta mig, hon kramade mig jätte hård och när hon väl släppte märktes det att hon hade gråtit för min skull.

Hon sa ”jag lovar dig Sara att hjälpa dig, vänta här så ska jag ringa några samtal”

Efter en stund kom hon tillbaks och sa att det kommer komma några personer som ska hjälpa mig men innan det så skulle sjuksköterskan kolla på alla de sår jag hade. När sjuksköterskan fick se min sargade kropp fråga om det var min pappa som hade gjort allt detta. Jag tittade försiktigt in i hennes ögon och vågade för en gångs skull säga som det var och nickade på huvudet och sa ja, ”allt detta har min pappa gjort”. När ytterligare några timmar hade passerat kom det en kvinna från socialtjänsten och där satt vi i ett litet rum. Min lärare och socialtjänst kvinnan började ställa massa frågor och jag sa exakt som det var, vilket helvete jag levt under flera år. Att mina föräldrar alltid är berusade av alkohol och att misshandel tillhör min vardag. Det finns dagar där vi inte fick någon mat heller för att alla pengar gick åt att köpa alkohol och tobak. När vi hade samtalat i någon timme berättade socialtjänst kvinnan att de inte kunde hjälpa mig idag men efter helgen på måndag så skulle de rädda mig. Jag kände oerhört stort hopp när jag gick hem den dagen. Jag tänkte för mig själv, låt dem slå sönder mig idag och hela helgen för det är det sista de kommer göra. Helgen gick jätte snabbt och jag kommer ihåg den sista natten som om det vore igår. När det blev tyst började jag packa mina favorit kläder i min väska och tänkte äntligen ska detta helvetes liv ta slut imorgon. Den morgonen var första gången jag kände på riktig glädje, men är det inte sjukt att glädjen ska komma i och med att jag ska rymma från mina föräldrar?

När jag kommit till skolan blev jag placerad i lärarrummet och efter en timme kom socialtjänst kvinnan och denna gång hade hon med sig min lilla syster som var ett år i famnen. Jag blev jätte chockad och frågade varför hon inte är på dagis. Då svarade hon att de hade beslutat om att omhänderta mina syskon också får att det inte var någon trygg hemma miljö för dem att leva i. Då började jag skrika och gråta, jag förklarade att det var bara mig mina föräldrar slog och att de skulle låta dem vara men det var förgäves. Vi packades in i en bil och kördes till polisstationen, och efter ett tag kom en polisman för att förhöra mig. Jag berättade allt vad som hänt ännu en gång.

Efter flera timmars väntan körde dem oss till ett barnhem, där fick jag och mina tre syskon varsitt rum.
De bjöd oss även på saft och bulle, där satt vi i ett helt främmande hus men ändå kunde vi skratta och le med varandra. 

En rättegång inleddes ganska direkt och straffet som mina föräldrar fick var skadestånd till mig samt att de inte fick komma nära oss. Som om det straffet kunde läka de sår de skapat.
Men jag fick ändå leva utan oro, och det kändes helt underbart att inte vara rädd för att komma hem och bli nedslagen. Meningen med ett hem är ju att när man blivit nedslagen ute så ska man få tröst inne men hos mina föräldrars hem så var det värre inne än ute. Äntligen kom tiden då jag fick vara barn, från att tagit hand om ett helt hushåll som barn till att få leka med sina kompisar i samma ålder. Det var som att upptäcka en helt ny värld för mig.

Men allt blev inte mycket bättre för syskonen splittrades, alla mina syskon fick varsin fosterfamilj men jag blev placerad på ett hem för barn som är aggressiva och som varit med om tragiska händelser. Socialtjänstens förklaring var att jag inte var redo att bo i en vanlig familj eftersom jag var helt trasig inombords och hade ett stort hat emot alla vuxna. Jag trivdes absolut inte och bråkade alltid med personalen och de barn som också bodde på detta hem. I skolan var det alltid tjafs och jag slogs ofta, det spelade ingen roll vem som var framför mig, tjej eller kille så åkte dem på en snyting utav mig. Fel efter fel gjorde jag och ångesten över att min familj var splittrad tack vare mig förenklade inte min situation, hur kunde jag göra så mot min mamma och pappa? Det kanske är detta straff jag får ta tänkte jag eftersom jag är orsak till att våra liv ser ut som dem gör. Barn utan sina föräldrar och föräldrar utan sina barn, allt på grund av duma mig.

Så levde jag i flera månader men sedan efter mycket bråk och tjat flyttade dem mig till min lillebrors fosterfamilj. Det var en underbar känsla att få träffa honom igen, och en ännu härligare känsla var den jag fick av mina nya föräldrar som såg mig och brydde om mig. De visade mig den kärlek jag hade sökt av mina biologiska föräldrar men som jag aldrig fick.

Tiden gick väldigt fort och helt plötsligt så hade jag börjat sjuan, där mötes jag av motgång efter motgång för folk såg mig som annorlunda. Det bidrog till att jag mådde dåligt och började ställa till med problem i skolan, och när skolan ringde hem så bråkade jag med mina fosterföräldrar.

En dag när jag kom hem ville min fostermamma prata med mig men jag fick ryck och började slå och sparka henne. Jag kunde inte kontrollera min kropp för hon hade trampat på mig kände jag. Jag skrek att jag inte vill vara hennes dotter och att hon inte är min mamma. Ännu en gång ville jag ta en genväg från det helvete som hade uppstått och det genom att släcka mitt eget liv.

Efter den dagen placerade socialtjänsten om mig till ett ungdomsboende, där blev allt värre för när människor som har problem samlas under samma tak bidrar samhället till att man lär ut sina dumheter till sina kompisar.
Jag flyttades från olika ungdomshem och där kom jag i kontakt med alkohol och tobak. För mig var det något stort för jag visste att alkoholen hade gjort min pappa och mamma helt knäppa men jag började dricka för att söka tröst och för att glömma bort verkligheten. Jag rymde några gånger och tillslut blev jag placerad på ett hem där de värsta ungdomarna satt. Folk med drogmissbruk!!!
Jag tänker tillbaks och undrar hur de kunde lägga in mig bland knarkare, jag som bara haft familjeproblem som bidragit till min dåliga attityd. Jag gillade inte mitt liv men trodde ändå att jag gått igenom det värsta i mitt liv men så var det nog inte. I detta ungdomsfängelse som jag satt i fick jag en svensk man som kontaktperson.
Grejen med denna man var att han var rasist, inte nog med det så slog han mig konstakt.
Han visste exakt vart han kunde misshandla mig för det varken syntes eller märktes.
När han misshandlade mig blev jag påmind om hur min pappa slog mig varje dag och jag blev djupt deprimerad. Resultatet blev att jag började skära mig själv med ett rakblad. Frustationen att inte ens socialtjänsten eller myndigheterna kunde hjälpa mig för när jag berättade vad min kontaktperson gjorde sa dem att jag bara ljög.
De började medicinera mig med massa olika tabletter för min depression och för att jag hade ADHD.
Jag kände mig alltid drogad, enda frågan jag ville ställa just då var ”vad har jag gjort för att förtjäna detta”?

Min kontaktperson slutade aldrig slå mig, och en gång kom en av personalen fram till mig och sade att hon trodde mig. Hon hade sett när jag fick stryk men hon vågade inte säga till deras chef. En dag när jag hade fått stryk mötte jag henne i korridoren och då tog jag ett hårt tag om hennes hand och släpade med henne till chefen. Jag sade ”hon har någonting hon vill berätta för dig angående min kontaktperson”. När chefen frågade henne om hon ville berätta någonting så teg hon, då skrek jag att hon skulle berätta vad hon såg här om dagen. De körde ut mig från kontoret och jag blev helt galen, samtidigt som jag grät som ett litet barn så skrek jag och slog allt som kom i min väg. Detta var början på en ny tid, isolerings tiden. Så fort jag blev aggressiv slängde dem in mig i isoleringsrummet. Där fick jag vistas i flera timmar tills jag lugnat ner mig. Jag var så trött på min tillvaro att jag inte hade något hopp att leva vidare. Jag kände inte att någon brydde sig om mig, inga samtal från varken syskon eller så kallade vänner, inga brev heller för den delen. En dag bråkade jag medvetet med en av tjejerna som satt inne med mig, innan jag startade allt så hade jag smugglat med mig ett rakblad. När jag väl sattes i isoleringscellen så visste jag att ingen skulle komma till mig på flera timmar. Jag skar mig i händerna och armarna i flera timmar, och känslan av att se sitt eget blod rinna nedanför mig var en skön känsla. En känsla som bekräftade mig, rakbladet blev min bäste vän för den fanns alltid för mig. När detta uppmärksammades stämplade dem mig för att vara självmordsbenägen och då hade dem alltid koll på vad jag gjorde och om jag hade någonting vasst på mig. Jag var oerhört besviken, speciellt på den kvinnliga arbetaren på hemmet, och en av nätterna kunde jag inte sova. Jag låg och grubblade på vad jag ville göra med henne och helt plötsligt reser jag mig upp och knackar på hennes dörr. Så fort hon öppnade dörren så matade jag ett slag mot hennes ansikte och där låg jag på henne och bara slog och slog och slog och slog. Jag skrek till henne, nu vet du hur det känns när man blir slagen och ingen hör dina böner om att bli räddad eller när du ber om hjälp. Sedan låste jag in henne i rummet och rymde därifrån. Jag gömde mig i skogen men efter någon timme kom ångesten tillbaks och mitt samvete klarade inte av det så jag gick tillbaks till hemmet. Där va det många poliser på plats och så fort de såg mig sprang de för att ta fast mig.

Jag sattes i isoleringscell i tre dagar tills de bestämde vad de skulle göra med mig. Mitt nya hem blev ett paragraf 12 hem, sluten avdelning där personalen alltid övervakade mig. Detta ställe var verkligen helevetes mittpunkt för mig, jag blev sämre och sämre. Tänkte mycket på mina syskon och föräldrar, var det värt att sluta få stryk av mamma och pappa för att hamna här? Hur sjukt det än låter så saknade jag hem, trots allt mina föräldrar hade gjort för där var jag inte inlåst hela tiden. Självmord, självmord var det enda tröst jag hade och en dag gick jag in till toaletten gråtandes. Där hängde jag upp ett snöre i duschen och runt min hals och ställde mig på en papperskorg. Min sista tanke var denna, nu har jag inte ens mina syskon så jag har ingenting att leva för och det sista jag sade var ” förlåt Gud för att jag tar mitt liv nu men jag orkar inte mer” och puttade bort papperskorgen sedan blev allt svart…

Jag vaknade upp i en ambulans utan att förstå någonting, jag trodde först att jag drömde om hur jag dött och kördes till sjukhuset. Jag tänkte äntligen är jag död och slipper denna missär men efter en kort tid förstod jag att det inte var en dröm och jag var inte död. Jag kände hur en av personalen som åkte med i ambulansbilen höll mig i handen och sade med en mjuk röst ”du får aldrig göra om det igen”. Där låg jag halvdöd och tänkte Gud vill verkligen att jag ska lida för han låter mig inte dö. . .


CG