Charbel

Namninsamling…

Jag hörde hur det viskades om ett papper. Min första tanke var att mina elever ännu en gång har startat ett bus som vanligt. Den senaste incidenten som inträffade var när någon/några tog brandsläckaren och AAaa ni vet vad. Men i alla fall, jag tänkte iaktta allt runtomkring mig när jag skulle vidare till personalköket. Jag la inte märke till någonting förutom att några elever log mot mig. När jag kom ut då såg jag att det fanns en A3 lapp upphängd och jag tänkte aha de som går ut nian har säkert skrivet någonting roligt så jag läste den i förbifarten. Jag läste högt först ”Vi som vill att Charbel Gabro ska fortsätta jobba i skolan! Jag reagerade inte först när jag läste det men sen efter någon sekund så slog det mig vad det egentligen stod på pappret. Eleverna på skolan hade gjort en insamling så att jag ska jobba kvar på skolan. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men jag blev tårögd där framför vissa elever. Jag brukar annars vara bra på att utrycka mina känslor och tankar men jag hittar inte ordet till den känslan. Jag rodna iallafall och kände mig oerhört känsligt berörd, visste inte vart jag skulle ta vägen :$. Men det är nog bland det finaste någon elev eller ungdom gjort för mig. Inte för att jag inte fått bekräftelse eller uppmärksamhet över det arbete jag gjort med ungdomar under årens lopp. Men att det går att påverka så många på så kort tid. Självklart går all ära åt Gud som ger oss gåvor men även som helar oss från att gilla det vi inte tyckt om tidigare. Att vara lärareJ. Till er som skrev era namn säger jag den lappen ska jag ta med mig hem och hänga upp på min vägg, tack för en härlig termin och tack för att jag fått möjligheten att lära mig så mycket av er. Till vissa säger jag, kaxa inte nästa gång för då blir ni inte ner brottade, a du Gabbe!!

Här får ni en titt på själva pappret som är mer bekräftelse än vad jag någonsin kunnat drömma om;)

                                             Du som har ett kors...                            
                      
Du som har ett kors.
Du som har ett kors runt halsen, se till att ge Gud chansen.
Vi föds i en familj, vi väljer inte vilken av dem…
Vi föds i en kristen familj, förstå hemvinsten…
I present får vi ett kors som hängs runt halsen, och tanken är att livet ska gå som valsen.
Den kristna kulturen blir till en naturlig grej och vi säger att vi har med Gud på hela åkturen.
Sedan kommer oturen i våra liv precis som odjuren slaktar de stakars fåren.
Vi ställer oss frågan, vart är den Goda Guden vi hade och vart försvann skyddsombuden som föll på vår lott?

Vi har alla hört talas om ordspråket lyckan kommer och lyckan går. Den är oerhört sann, gåtan är att ibland är allt bra och ibland är nja, inte alls så bra.

Vi människor kan ej påverka vad som händer när naturen har sin gång, men vi kan vara rustade men en ballong som lyfter oss när muren rasar.

Jag talar om en plattform som vi kan studsa tillbaka på när svårigheten kommer och därefter finputsa det som skadat skönheten.

Men för att kunna bli finpustad och omplåstrad behöver vi en som ser till att behandla våra sår. Det räcker inte med att låta någon titta på såret, utan någon måste verka.

Exakt samma är det med att vi föds i en kristen familj där vi får ett kors som present. Ett kors som bara hänger runt vår hals gör ingen nytta. Däremot skulle Gud kunna göra en kullebytta för att se till din lycka. Men du måste vilja.

Du som har ett kors runt halsen, se till att ge Gud Chansen. Inte halvhjärtat utan en sann chans. En satsning där du lägger allt på samma bricka. Då lovar jag dig, att Gud kommer ge dig mer än bara lycka.

CG

Igår var jag i Södertälje och delade ordet på Fotbollsgemenskapen och jag måste säga att jag blev berörd.
Tony ”Montana Theman” Garib gör ett fantastiskt arbete med ungdomarna i Tälje måste jag säga.
Sjukt många talanger men synd att alla inte tar tillvara på vad Gud har givit dem i gåvor, men sjukt va gulliga tonårskillar kan vara. Tack för att jag fick komma o dela Guds ord Grabbar och under samma minipredikan kom jag på följande fras. ”Du som har ett kors runt halsen, se till att ge Gud chansen”. Och det på ett ärligt och sant sätt. För det spelar ingen roll hur länge korset hänger där om du ej brukar det Gud har gett dig.
En andra chans och ett evigt liv.

En överlevande man

Det finns en historia om en ensam överlevande från ett skeppsbrott. Han lämnades ensam på en öde ö, där byggde han upp en liten hydda där han förvarade allt han lyckats rädda från vraket. Han bad att Gud skulle rädda honom. Ständigt spanade han mot horisonten för att om möjligt signalera till en förbipasserande båt. En dag när han kom hem till sin hydda fann han till sin förtvivlan, att den var övertänd och att han förlorat allt han ägde ännu en gång. Vilken tragedi! Men efter en stund anlände ett skepp.  ” Vi uppfattade röksignalen och skyndade oss” , förklarade kaptenen. Den överlevande hade bara lagt märke till den brinnande hyddan, men Gud vände olyckan till en välsignelse. Han fokuserade endast på vad han hade förlorat i det materiella och glömde bort att glädjas av den förbipasserade båten till en början. Men sedan när tanken slog honom om att han precis blivit räddad blev mannen som lidit skeppsbrott oerhört glad. Han böjde sina knän och tackade Gud för branden som resulterade i hans befrielse.

När vi vandrar genom våra bränder i våra liv kommer Gud att vara inne med oss i självaste branden. Det är så lätt hänt att man ser endast det som sker för stunden och klagar över att situationen är som den är, men det är just då Gud vill ha våra böner som mest. Lättare sagt än gjort men det är i svårigheterna vår tro sätts på prov! Gud är ihärdig oss, men är vi ivriga honom och räknar med honom under våra bränder?