...

Det finns ingen bättre känsla än att känna sig liten, svag och otillräcklig,
men ändå veta att man är älskad, accepterad och därav blir upprymd med all den storhet, styrka och tillräcklighet.
Jag älskar förkrosselsen på något underligt sätt för det är enda sättet att se sig omkring och blicka på vad som egentligen förvandla mitt liv och som betyder någonting.

Under själva förkrosselsen är livet en dynga och speciell i början av skeendet men när funderingen drar igång och man låter tystnaden få tala, faller mycket på plats från ingenstans.
Så kan det kännas men det är just tystnaden som låter processen fortsätta och nya steg tas mot rätt riktning. Det är när man avskiljer sig från all stress, all oljud och all vad vår värld erbjuder oss som man kommer in i sitt egna djup.
Där frågor som man alltid bär på inte alls lyfts upp som tex Vem är jag? Vad vill jag ? Vart är jag på väg och vad är det som händer?
Dessa svar får jag endast när jag taggat ner och har avsatt tid för mig själv.

Jag säger ofta att "jag behöver ensamtid", där jag bara vill vara, vara ensam och i min tysta tankevärld.
Det kan låta konstigt, speciellt när man aldrig har givit sig själv chansen och möjligheten att få vara sig själv med sig själv. Människan vågar inte låta tystnaden tala för att det är då ensamheten blir som störst, men det är just i ensamheten som Gud möter oss som mest.
Just när jag inte vill ha med någon annan att göra och börja reflektera kring vad jag gjort i mitt liv och alla situationer och händelser som ändå på något sätt präglat mitt liv som jag kan ta ett avstamp och nya kliv mot någon riktning. Förhoppningsvis så ska det leda till någon uppbyggande.


Tystnad är när själen lyssnar och själen får andas i sin egen takt som genererar i en förvandling.
Musik utan tystnad blir kall och känslolös, själva pausen får tonerna att lyfta och ibland tårarna att komma. Tystnaden betyder lika mycket som själva ljudet i både text och ton musiken. På samma sätt ger tystnaden hjärtat utrymme, för reflektion och därav segerton och härliga sanningar.  

Tystnaden i en skräckfilm är de sekunder där tusen tankar far som vinden, för man vet inte vad för läskigt eller spännande som händer. Dessa sekunder kan kännas som en evighet och man kan endast höra sitt sina andetag och känna sitt hjärteslag. Och sedan så händer det någonting plötsligt. Utan dessa sekunder så blir inte spänningen så maximerad.


Exakt samma sak är det med att vandra med Gud, att vara i bruk och alltid vara på väg någonstans gör Gud maximal i oss för jag behöver pausa upp från min vardag och mina vanor.
Jag säger inte att man ska koppla bort Gud, nej! Jag syftar nog på tvärtom, att knyta sig an Gud än mer. Att Jesus skall få vara min tysthet och då talar jag inte om några minuter om dagen, Nej! Utan om att planera min tysthet.

Då planerar jag Gud i mitt liv och i min tillvaro....



Kommentarer
Postat av: Ruza.

Wow detta slog mig med häpnad..jag brukar känna såhär, att jag drar mig undan världens brus för att vara stilla med Gud, för att när jag är i den lugnaste miljön så känner jag en otrolig kraft från Gud. God speaks in silence. Och detta må vara de jobbigaste att möta alla tankar,känslor,ångest angående livets gång o allt därtill, men detta är det sättet man växer som mest även om smärtan kan vara outhärlig och alla tårar som rinner..Det är när man känner sig som svagast och mest förkrossad Gud knackar extra för att se om man kommer att vända sig till honom , eller fly sitt liv och inte acceptera verkligheten. Man ska vara stark i gud och försöka ge sig till Gud att lita på dig. Detta är en svår uppg men en så stor gåva.

2012-08-10 @ 16:02:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0