Den spruckna krukan

Det var en gång en man som hade två vattenkrukor. Krukan fäste han i vardera ände i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten från floden.

Den ena av krukan var i perfekt skick, medan den andra hade en stor spricka som gjorde att krukan bara var halvfull efter promenaden från floden till huset.

En dag, när mannen höll på att fylla krukorna i floden, kunde inte den spruckna krukan vara tyst längre.

-           Jag skäms så förskräckligt, grät krukan. Jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig så misslyckad!

-          Jag visste inte att du kände så här, svarade mannen bekymrat. Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen.

När de kommit tillbaka till huset frågande mannen:

-          Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?

-          Ja, snyftade krukan.

-          La du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag åt mig. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor att sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset sakna denna vackra blomsterprakt!

Vi människor är lika ömtåliga som en kruka. Ibland går vi sönder, men vår Gud är vår Far – han slutar inte älska oss när vi känner oss trasiga. Han lyfter upp oss och bär oss.

”Lovad vare Herren! Dag eft3er dag bär han oss” Ps 68:20

Trots våra brister och fel kan vi bli använda, ibland kan till och med våra misslyckanden få vara till hjälp för någon annan.