Charbel

Den bort bortglömda flickan del tre

När jag väl kom hem från sjukhuset efter några dagar rymde jag direkt från ”fängelset”. Det var då jag upptäckte narkotikan och dess effekt. Det var enda sättet för mig att fly undan verkligheten och glömma bort mina känslor, min familj och alla människor som utnyttjat mig. Det var utan tvekan den bästa känslan jag känt på, att bara inte känna någonting, men knarket har sin baksida också. Efter att ha varit på rymmen och neddrogad i ett halvår fick polisen syn på mig och då blev det att jag blev inlagd direkt. I en hel månad satt jag i ett sjukrum för att all knark som fanns i min kropp skulle försvinna, jag har aldrig varit mer desperat under den månaden.  De proppa i mig massa medicin för att jag inte skulle få återfall men i själva verket så var det droger dem gav mig. Jag blev omänsklig i mitt beteende och i mina känslor, jag hade skärmat av hela min omvärld pga. allt som hänt mig. Efter en tid var personalen oerhört trötta på mig för jag påverkade de andra tjejerna negativt genom mitt uppförande och följden blev att jag förflyttades ännu en gång. Norrland blev min nästa anhalt och det var för att jag inte skulle kunna rymma eller träffa folk so jag kände. Istället för att rymma därifrån beslöt jag mig för att låsa in mig i mitt rum. Det enda jag hade i tankarna var hur jag skulle kunna komma åt knark för det dämpade min ångest och min ånger till allt jag gjort. Jag pratade inte med någon på flera månader men en dag när jag satt i mitt rum hörde jag hur två andra tjejer planerade att elda upp deras rum. Jag gillade iden för nu kunde jag brännas ihjäl utan att jag orsakat någonting.  Elden började i gardinerna och efter några minuter var rummet fullt med rök, personalen gjorde allt för att få ut mig men jag vägrade. Larmet gick igång och efter det blev det helt svart, jag kommer inte ihåg någonting. När jag väl öppnade mina ögon såg jag några läkare runt mig och jag märkte att massa slangar var kopplade till min kropp. Jag hade överlevt ännu ett attentat mot mig själv och fick ännu mer ångest. Jag försökte minnas när jag mådde bra senast och då kom jag att tänka på dagen när jag och mina syskon blev placerade på det första barnhemmet. Jag trodde att mitt liv var räddat och att allt skulle återupprättas, men från ytterkanten av helvetet till mitten av helvetet hade min flytt varit. När jag kom hem från sjukhuset frågade för första gången en personal hur jag egentligen mådde. Och då aggressivt svarade jag, hur ska jag må när man som liten blivit misshandlat av sina föräldrar och sedan blivit förflyttad från barnhem till fosterhem och slutningen till ungdomsfängelser? Hur kan jag må? Han kände medlidande och kramade om mig och sa att han skulle fixa ett bättre boende där jag kunde komma och gå lite som jag ville, men det skulle ta tid för jag blev kvar i Norrland ett år efter den händelsen. Åren gick oerhört snabbt när jag var ung och helt plötsligt hade jag fyllt 15 år, på min egen begäran ville jag flytta tillbaks till min stad och det blev så. Känslan av att äntligen vara fri från att ha varit inlåst i tre helvetes år går inte att beskriva, jag fick bo i ett hem där det var fritt, jag kunde komma och gå som jag ville. Men när jag mötte verkligheten blev det en chock för mig, på de tre åren som jag varit inlåst hade jag bara träffat min personal samt de andra ”offren” som satt inlåsta med mig. Det blev för många intryck och för många människor och det skrämde mig totalt, jag hade blivit rädd för människor och jag vågade inte visa mig ute längre. Enda flykten jag hade var att gömma mig i mitt rum men sedan tillslut tog jag tag i situationen. Jag tränade upp mig själv i att gå ut och där ute kunde jag träffa mina barndomsvänner. De blev chockade när de såg mig, deras första fråga som de ställde mig var ”Vart har du varit under dessa år?”.  Där fick jag berätta vad som hänt mig sedan den dagen jag lämnade dem, och de blev mycket ledsna för min skull men jag gillade inte att de tyckte synd om mig för ”jag lever ju” var min tanke.  Men återigen hamna jag i depression, och det gör man om man inte tagit tag i sin situation och försökt lösa de grundläggande problem som finns inom en själv. Verkligheten hinner ifatt en på något sätt och jag började med droger igen för att känna mig ”lycklig”. Personalen i hemmet som jag bodde i misstänkte att allt inte stod rätt till och tvinga mig ta pissprov. Efter några veckor rymde jag men jag hade fortfarande kontakt med den socialtjänstkvinnan som tog oss första dagen. Till henne kunde jag säga som det var och la upp allt på bordet. Jag berättade att jag egentligen inte ville knarka och det enda jag ville var att få lugn och ro utan hot om att bli inspärrad. Då lovade hon mig om att fixa ett bra boende som är anpassat till mig och mina problem, resultatet blev en fosterfamilj med massa hundar. I min nya tillvaro fick jag min egen hund som jag döpte till Silvia, och hur sjukt det än låter så mådde jag bra när jag var med Silvia. Hon blev min bästa vän och följde med mig överallt, och hon var min trygghet som fick mig att känna mig levande för en gångs skull. Min forstermamma tog verkligen hand om mig exakt som jag hade önskat att min riktiga mamma hade gjort, och mina sår som varit så djupa i mitt innersta hade börjat läka sakta men säkert. Jag hade en kurator som jag talade med en gång i veckan och det hjälpte min process att förstå saker och ting. Men allt lyckligt verkar ha ett tragiskt slut för när min fostermammas pappa hade gått bort blev hon deprimerad och det resulterade i att hon började dricka allt mer och mer. Hon började hota mig och försökte slå mig vid flera tillfällen, det gjorde så att jag själv börja må dåligt och jag såg ingen annan utväg än att ringa socialtjänsten. Ännu en gång fick jag flytta men denna gång till en egen lägenhet men det innebar att jag var tvungen att träffa en kontaktperson varje dag för att stämma av hur allt funkar. Det var en härlig känsla att få känna sig fri, ha något eget som fick göra som man ville. Min kontaktperson underlättade verkligen för mig, och hon tog med mig på grejer jag aldrig gjort tidigare t.ex. Som att åka utomlands mm. Tiden gick och jag hade fått ordning på mitt liv, jag träffade min första kille när jag var 18 år. Allt gick som på räls, jag hade fått körkort och hade börjat tjäna egna pengar genom mitt första arbete. Jag kände mig sed och älskad på riktigt denna gång, utan knark och utan några låtsasmänniskor vid min sida. Livet lekte för mig, jag hade allt en 18 åring kunde önska sig, en lägenhet, ett jobb, en bil, en pojkvän som verkligen älskade mig. Vem hade kunnat tro det för något år sedan? Inte jag iallafall! Efter ett tag flyttade jag och min pojkvän till en lägenhet för att vi skulle kunna få mer tid tillsammans, samtidigt som jag kände mig säker och trygg i att vara jag. Min pappa tog kontakt med mig efter flera år och vi började prata lite smått. Trots allt som min pappa hade gjort emot mig så kändes det ändå skönt att jag fick samtala med min far för en gångs skull som vanliga barn gör med sina pappor. När ett år hade gått kunde jag se tillbaks på det gånga året som varit och bara njuta, jag sa till mig själv ”om mitt första år som en fri människa var så bra, hur bra kommer inte det andra att bli?” Tyvärr så måste jag säga att andra året blev ett rent helvete, min underbara pojkvän förvandlades till ett monster, han började med kriminalitet och det slutade med att han inte lät mig göra någonting förutom att gå till jobbet och sedan direkt hem. Hans svartsjuka gjorde honom helt sinnessjuk och det var då han började misshandla mig. Jag som trodde att jag fått ordning på mitt liv fick känna mig besegrad ännu en gång. Jag försökte lämna honom med då hotade han med att döda mina syskon och automatiskt började jag skära mig själv igen. Jag fick mer och mer stryk av honom och han behandla mig som en slav i hemmet och en som han kunde utnyttja sexuellt. Det är det mest kränkande jag fått uppleva och alla ni som varit i samma situation så lider jag med er. Att bara ligga där medans en man har sin näve knuten för att få sin egen lust tillfredställd genom att tränga sig på sexuellt. När jag tillslut vågade rymma från honom kidnappade han min bror, han hotade med att döda honom om jag inte kom tillbaks. Som en hund gick jag tillbaka för att inte utsätta min älskade broder för massa obehag. Men en dag orkade jag inte mer och jag ringde honom när jag var på jobbet, jag sa ”jag kommer inte komma hem mer och om du gör någonting mot min familj så kommer jag säga till polisen allt skit du gjort med dina kriminella vänner.” Det kanske inte var det bästa jag kunde göra för han fick tag på en av mina vänner och bråk utbröt, min kompis pappa gick ner för att prata med honom och då sköt mitt ex min kompis pappa. Jag mådde oerhört dåligt för det var på grund av mig som allt detta har hänt. Efter flera månader när jag skulle tanka så skulle jag möta mitt ex igen. Jag hann knappt ta av mig bilbältet när jag hörde passagerardörren öppnas. Killen hotade mig och sa att jag skulle köra därifrån direkt, han tvinga mig köra hem till honom och väl hemma började han slå mig. Jag skrek av frustration att det spelar ingen roll vad han gör för jag vill ändå dö, då hämtade han en kunde och tryckte den mot mitt ansikte. Efter några minuter låg jag på golvet halvt medvetslös och såg bara hur allt började svartna i mina ögon, exakt då släppte han kudden och avslutade med att kalla mig för hora samtidigt som han sparka mig i huvudet och spottade på mig. Sedan släpade han ut mig ur lägenheten och jag kämpade mig krypande ut från porten till min bil. Det sista jag hörde var en manlig röst som skrek att någon skulle ringa 112. Ännu en gång vaknade jag på sjukhuset, jag tänkte skit också varför vaknar jag alltid upp, jag vill ju dö så snälla Gud låt bli mig. Polisen kom för att förhöra mig om vad som hänt men jag var livrädd och höll tyst. Efter att vistats på sjukhuset ett tag tog jag tag i min mobil och ringde upp människan som verkligen slaktat mig. Jag frågade mitt ex om vad som kan få honom att lämna mig, då sa han ”Om inte jag får dig då ska ingen annan få dig och enda sättet för att jag ska låta dig vara är om du flyttar härifrån”. Då lovade jag honom att flytta, gick hem packade en väska med det mest behövande och åkte senare på kvällen till mina kusiner som bodde i en annan stad.

Jag hunnit bli 21 år boende i en annan stad och det ”frivilligt”. Det gick ganska snabbt för mig att anpassa mig till mitt nya liv, nya vänner och nytt arbete. Konstigt nog så gick det väldigt bra för mig och livet började ordnas upp för mig.

Nu har det gått två år i min nya stad och jag är 23 år, bor själv och jobbar på med livet i behåll och jag har aldrig mått så bra som jag gör idag. Men livet är upp och ner, och vägen hit har inte varit den enklaste. Jag har ofta klagat på Gud, men det är han som egentligen varit min styrka. Jag tänker ofta tillbaka på mitt liv och lider med dem som har haft det som mig och det finns folk som har det värre och det är synd för ingen förtjänar att bli behandlad så. Jag har fortfarande kontakt med socialtjänstkvinnan som tog oss från våra föräldrar, hon säger alltid ” det är skönt att höra att du skrattar från hela ditt hjärta och jag visste att du var en överlevare, det har du bevisar för dig men framför allt för oss på soc” och det är vad jag är. En överlevare, jag har förlåtit min pappa för allt han gjort och det kanske låter konstigt men jag har gjort massa skit i mitt liv och Jesus har förlåtit mig när han dog på korset för min skull. Då måste jag kunna förlåta dem som har torterat mig, vi människor torterade Jesus hundra gånger mer än vad min pappa gjorde mot mig. Min pappa har insett att han behandlat mig fel och försöker gottgöra det, han ringer mig jätte ofta och har hjälpt mig mycket. Idag är han min bästa vän och det skulle jag aldrig kunna tro, han har bett om förlåtelse över alla de överträdelser han gjort gentemot mig och jag är tacksam för allt idag. Allt jag varit med om har format mig till den jag är. Eftersom jag mår bra och trivs i mig själv kan jag blicka tillbaks och se allt som en erfarenhet som jag kan använda. Gud kan göra mycket mörkt i ens liv till oerhört mycket gott. Allt handlar om att ge en andra chans, först gav jag mig själv en andra chans att börja älska mig själv och sedan gav jag min far en andra chans. Jag tycker att alla människor förtjänar en andra chans för Gud gav oss en andra chans och det är jag tacksam för!

Med vänlig hälsning den bortglömda flickan som hitta hem tillslut.