Charbel

Helt oväntat åkte jag hem till Norrköping, egentligen skulle jag vara kvar i Jönköping för att ta mig an all plugg som måste göras innan den fullspäckade helgen.
Lite små ångest över att jag inte skulle få någonting gjort ännu en dag smög sig på, lite positivt är det för att det märks att jag ändå har studierna i fokus. Helt sjukt att det kan va så men aaaaaaaaa.

Hemma går det absolut inte att studera så som jag trodde när jag flyttade hem men det finns annat gott som är till givande.
Vi satte oss och skulle fika, på tal kom hur det var när ett invandrar par kom till Sverige.
Mor berättade att den första av oss som fick en svensk bekant var faktiskt hon.
I den åldern och med den svårigheten så fanns ändå frimodigheten.Kvinnan som mamma bekantade sig med, öppnade våra ögon för en helt ny värld.

Fördomar raserades och vänskap skapades, efter några år sade hon den mäktiga kvinnan ”ni är den stora familj jag inte kunnat få”.
Det sade hon till ett gäng som jämfört med henne var vilddjur från planeten låååååångt härifrån. Ända på hennes dödsbädd visade hon oss kärlek genom att fråga om vi fått vår del av det arv hon givit oss.

När hennes personlighet kom på tal, så föll tårarna som en kran.
De människor som ej känner mig blev förvånade och tänkte nog wow vilken grej.
Tårarna kom av både saknad i glädje och sorg.

Glädjen var för att hon har en betydande roll som jag kommer ha med mig under årens lopp.
Det sorliga är att jag varken på hennes dödsbädd var, eller på hennes begravning  jag befann mig. Tanken är att man skall uppvakta dem som betyder något för en själv, men inte ens det gjorde jag vår älskade vän. Men du finns inte här och det är nu för sent, men du Märta du ska veta att du finns i mitt hjärta. Vart jag än går så vandrar du med, där jag löper fram luktar din doft. Du var en ängel sänd av Gud, sänd för att göra hans barn lyckliga och fina.

Den trygghet du gav har vi ej funnit i någon annan människas famn, frågan är ska vi fortsätta leta eller ska vi tänka på dig när vi vill känna oss trygga?  Märta du älskade vän, du va den första som kom in i våra liv.
Du var den enda som fanns där när vi levde kaosens liv.
Tack för den du var och för allt du gjort, du är ett minne i hela vårt hus! Du älskade vän . . .