Charbel

Jag låg i sängen och grät, tänkte snälla Gud vad har jag gjort för att förtjäna detta liv!!!

 Vad har jag gjort som ska få mina föräldrar att hata mig som dom gör. Jag har ju bara levt sex år men ändå så känns det  som hundra.

Vad kan ha hänt på vägen till Sverige som ska få dom att bli så onda? Förstår dom inte att jag är ett litet barn som inte klarar av att bli torderad på detta sätt?

Jag låg och grät varje kväll, det var ingen som torkade mina tårar och fråga vad är det som är fel mitt barn. Jag kände mig som ett bort glömd barn.

Ensamheten gjorde så att jag ville bara försvinna och aldrig komma tillbaka, önska att jag somna och aldrig vakna upp. ”Snälla gud hjälp, hjälp mig att ta bort mitt lidande och låt mig försvinna härifrån.”

När jag började skolan hade så mycket ilska i mig och det togs ut det över alla andra barnen, ingen pratade med mig och längst bak var min destination i klassrummet. Sittande för mig själv fortsatte jag tänka på vad har jag gjort för att förtjäna detta liv.

En dag kom min lärare fram till mig och frågade ”Sara är allt som det ska vara med dig”? Det enda jag kunde få fram var ett svagt "ja" men egentligen ville jag bara krama om henne hårt och skrika högt ”låt mig inte gå hem igen snälla fröken för de kommer förgöra mig”. Hon tittade djupt i mina sorgfulla ögon medan hon klappade mig på ryggen och sedan gick hon ifrån mig.

Kunde verkligen ingen se att jag inte mådde bra? Dagen gick och nu va det dags att gå hem. Gå hem till det som ska vara en trygghet för vilken sex åring som helst men för mig var det vägen åt helvetet, detta hem.

Jag grät inombords varje sekund jag var vaken, trots detta hade jag lagt upp fasaden. Fasaden att jag var störst bäst och starkast, allt för att inte visa mig ännu svagare i min frustration.

Nu skulle helvetet börja igen, på vägen hem hoppades jag bara på att någon bil skulle köra på mig så jag kunde slippa detta förhäxade hem.

Jag kom hem, öppnade dörren och gick in försiktig men min pappa hörde mig och han skrek direkt efter mig. Jag gick in i vardagsrummet där satt han med en ölflaska i handen och berusad som vanligt. Han sa ”sätt dig framför mig innan jag kommer och slår ihjäl dig”, jag satte mig framför honom på knä. Tog fram händerna och så var det dags igen. Tiden var kommen för lilla Sara att få stryk. Pappa tog fram sin pinne som han hade under soffan och började slå på mig.

För varje ljud jag gjorde blev det tio smällar till, efter många smällar som gavs lärde jag mig att stänga av för att inte låta något ljud komma från denna brustna brud. När far var klar var jag tvungen att vända mina händer så han kunde slå framsidan av händerna också. Till slut efter att ha blivit helt svettig av alla de rörelser han gjorde för att mata in alla slag på mig skrek han ”försvinn från mitt ansikte, äckliga unge”.

Jag sprang in på toaletten och spolade mina händer med kallt vatten och grät och grät. Varför Gud varför just jag, vad har jag gjort dig vaaaaaad, det va mina tankar. Min mamma kom in till toaletten där jag stod helt skakig, tittade med ledsna ögon för att hon skulle se att hennes äldsta dotter är knäckt och förskräckt. Istället skrattade hon åt mig och sa att det var rätt åt dig . Jag kolla på henne djupt in i ögonen och sa med en besviken röst tack mamma, tack. Sedan vände jag mitt ansikte och fortsatte svalka mina händer med det kalla vattnet som bedövat dem. Jag började tänka igen och ställa frågor till sig själv, vad har jag gjort och vad kan ett barn på sex år göra för fel förutom att leka en del?

Kvällen kom och det blev dags att för sova, ensam låg jag i min säng tårarna föll som rinnande vatten och jag kollade ut genom mitt fönster upp mot himlen och önskade samma sak som varje natt. Snälla gud ta mitt liv, gör så att jag somnar och aldrig vaknar upp igen. Tyvärr så vaknade jag nästa morgon, ännu en gång hade inte min önskan gått i uppfyllelse.

Medan mina föräldrar låg i deras säng, bakfulla som alltid var min uppgift att ta hand om mina små syskon. De skulle till dagis och jag till skolan. Jag såg även till att de fick med sig lite bröd som de kunde mätta sin hunger med. Alltid var jag först till skolan, sittande på marken utanför skolans huvudentré med huvud på knäna grät jag så mycket att kändes som jag inte hade några tårar kvar. Mina ögon hade blivit spräng röda av all gråt, min lärare såg mig och sade ”Herre Gud vad gör du här redan nu och käre barn varför gråter du”? Jag torkade snabbt av tårarna och skyllde på att jag är ledsen för jag saknade min mormor.

Hon tog in mig i klassrummet och fick då syn på mina händer som var helt blåa ,”men Herre min Gud vad har hänt med dina händer” röt läraren. Jag kom inte på något att säga så jag slängde ur mig att jag hade ramlat när jag cyklade igår. I samma stund kom alla i klassen in till klassrummet och läraren tappa det lilla fokus hon hade på mig. Som vanligt satte jag  mig längst bak vid min bänk. Jag var alltid i skolan eftersom det var på den platsen som jag inte fick stryk. Trots det så var jag ändå inte där, för jag drömde mig bort hela tiden. Jag drömde om att jag en gång skulle kunna få leka med mina jämnåriga kompisar efter skoltid. Jag önskade mig också att jag en dag skulle våga ta hem någon kompis för att bjuda henne på bulle och lite saft. Men det jag egentligen önskade mig mest var att mina föräldrar skulle vakna upp och sedan när jag kommit hem från skolan så skulle de krama mig. En kram och jag skulle känna mig älskad och sedd men istället kände jag mig besegrad och livrädd. Dagarna i skolan gick snabbt och helt plötsligt var det slut för denna stund. I rask takt gick jag för att hämta mina syskon på dagis, innan vi gick in kramade jag de små liven hård för det var det enda människokärlek jag kunde få.

Idag var inte min pappa hemma och det var ett oerhört lugnande besked. Min mamma satt i köket med en tänd cigarett i handen och snackade telefon. När jag gick förbi på väg in till mitt rum kom hon inrusande till hallen och börja skrika om att jag ska städa hela huset. Tvungen som alltid löd jag mamma och började städa. Städningen kunde hålla på i flera timmar och för att glömma bort verkligheten så hittade jag på lekar genom städningen. Jag pratade med det material jag använde för jag hade inga normala leksaker. När allt var klart hällde jag upp mat till mina syskon och tillsammans åt vi i tystnad, ibland vågade vi titta på varandra och då le lite för att uppmuntra varandra. Det kändes emellanåt ganska bra när självaste hatet inte var hemma men så fort jag hörde att  pappa kom hem började jag kallsvettas. Om pappa var satan så var mamma ormen för hon sprang direkt till honom och viskade något i hans öra. Då visste jag att det bara var en tidsfråga innan han ropade på mig för att få dagens omgång. Efter en stund ropade han på mig och jag gick in till vardagsrummet. Han kastade sin toffel på mig och beordra mig att hämta en askkopp. Jag sprang för att hämta askkoppen och la den framför honom. Han titta ironiskt på mig och sade med ett äckligt leende ”du har inte varit lydig din mor idag angående städningen och du lät henne göra allt själv”!

Jag sa bara ”förlåt” för jag visste att det inte var någon ide att säga att hon ljuger för han skulle inte tro på mig ändå och smällarna skulle bli mer och värre.

Jag brast inombords och tänkte hur kan en mamma göra så? Ljuga om att man inte har lydigt när jag hade gjort allt? Så va det dags igen sätta sig på knä framför pappa, fram med händerna och invänta dagens smällar. Flera gånger var jag nära på att svimma av det lidande jag fick utstå. Utan att göra ljud för att denna tortyr skulle sluta för stunden och för att snabbt spola händerna med kallt vatten. Denna gång avslutade han med att ge mig en lavett, då började jag gråta och sprang till toan. Inlåst satt jag där och bad högt ”snälla Gud hjälp mig, om du ens finns så ta mig härifrån, förlåt för allt jag har gjort men ta mig bara orka för jag orkar inte mer med detta liv” Jag satte mig på toalettringen och tog fram ett rakblad. Min enda tanke var att släcka mitt eget liv. Jag satte bladet mot min hals ville bara dra den mot halsen, jag ville känna av på döden men samtidigt kunde jag inte. Jag kunde inte vara så elak att lämna mina syskon, vem skulle då ta hand om dem? Vem skulle ta dem till dagis, byta blöjor på den eller mata dem och vem ska trösta dem? När kvällen kom tittade jag ut och bad till Gud ”snälla TA MIG, låt mig inte lida mer för jag är bara ett barn och jag vill inte leva detta liv och jag har inte valt att födas så snälla Gud låt mig få somna in och aldrig vakna upp igen. 
Ibland kunde jag tänka på andra barn, jag undrade om de fick uppleva samma plundrande på kärlek.